Så vad har vi lärt oss det här året?
- Hur man bäst undviker att stöta ihop med människor man skrivit om.
- Hur man bäst slänger ihop en intresseväckande artikel under lektionens sista fem minuter när man sovit under lektionen.
- Hur man bäst spenderar sin kursbudget på olika sorters fika.
- Hur man bäst finner modet att prata med läskiga ettor och tvåor.
- Hur man bäst utnyttjar den makt man har som professionell journalist.

Skämt åsido! Det har varit ett helt underbart år med många nya erfarenheter och ny kunskap som vi nu tar med oss vidare ut i livet. Vi vill tacka alla som har följt oss under året, som har visat sitt stöd och som har deltagit i diverse tävlingar och undersökningar när vi dykt upp med kameran i högsta hugg! En artist är ingenting utan sina fans, en skådespelare är ingenting utan sin publik och en författare är ingenting utan sina läsare. Utan er hade TEGO inte blivit den breda, intressanta och kulturella webbtidning som den nu blev. Tack!

Ciao! Arrividerchi! Adios! Salut! Auf Wiedersehen! Do widzenia! Good bye! Sees! Näkemiin! Farvel! Dia duit! Bless! Salam!

Hej då vänner! / Tele-TEGO

Korridorfrågor

Magdalena Säterli, S3A & Viktoria Nyman, S3A

Har du klädpanik?

Rebecka Johansson M3A: Nej, jag har köpt min klänning så det är lugnt!

Magdalena Säterli S3A: Nej, det har jag inte!

Jesper F3: Nej…

Vad ska du göra på studentkvällen?

Viktoria Nyman S3A: Först ska jag ha mottagning med familjen och så, sen på kvällen blir det slutskivan och häng med kompisar.

Sara Nilsson, M3A

Vad känns jobbigast inför studenten?

Rebecka Johansson: Allt plugg som ska göras som man har skjutit upp och att jag inte vet vad jag ska göra efter studenten.

Matilda Beausang M3A: Att nu måste man liksom bli “vuxen” och ta tag i sig själv.

Sara Nilsson M3A: Man har gått i skolan sen man blev “knatte” och nu måste man ta ansvar, det är väl kul. Sen är det där med att man måste jobba, det är väl också kul, men jag har inte gjort det så jag får typ panikångest.

Vad känns roligast?

Matilda B & Sara: Slutskivan!

Vad kommer du sakna mest?

Matilda Beusang: Det här är den första skolan som jag går på som jag verkligen kan säga att jag kommer att sakna.

Janne berättar

Är studentlunchen planerad?

– Den är inte detaljplanerad, men dom övergripande stora dragen är planerade. Det följer en väl invand  tradition med olika inslag, så det finns en del fasta ingredienser som kommer att återkomma. Det är lite hemligt sådär, men en del av inslagen handlar om att vi uppmärksammar olika elever med olika priser och så och det kommer till exempel delas ut olika profiler. Eleverna vet inte om dessa innan. De som vet något är den, eller ibland två, som blir just “bästa elev” kort och gott, den som har högst avgångsbetyg. Den som har högst avgångsbetyg är också den som får hålla ett tal, både inne, ett internt tal så att säga och sen också ett externt tal där de får stå på trappan och tala. Det informeras innan, annars kan det ju kännas lite tufft att få det beskedet precis då. Oftast brukar jag tala med honom eller henne några dagar innan så fort vi vet att vi har alla betygen klara.

Janne berättar även att det kommer bli en del överraskningar under dagen, såsom sång och underhållning. Han uppmuntrar elever att framföra tal, vare sig de är spontana eller planerade. “Man minns det man säger, man minns inte det man aldrig sa!”, säger han.

Vi undrar om vi får reda på maten innan, men det är en del av överraskningsmomentet, svarar han. Men det självklart The Bentley Crew som står för den, så vi tvekar inte på att den kommer bli fantastisk!

Vi frågar om det är något nytt för i år, men Janne svarar att lunchen blir traditionsenlig, men att det är sista året alla treor kommer att få plats i Ljushallen under lunchen. Däremot blir det hela en ny upplevelse för alla treor, och vi tror att dagen kommer att bli oförglömlig.

Skribenter: Athena Patras och Johanna Stockhaus
Foto: Johanna Stockhaus
Featured image: Vanja Augustsson

Du värderas efter den förmåga till arbete som är exakt likadan som alla andras. Vi får alltid lära oss att vi inte ska jämföra oss med andra, för vi är alla unika individer som är precis lika mycket värda oavsett ALLT. Ändå bedöms vi alla utifrån precis samma förutsättningar. Dubbelmoral.

Eftersom det fortfarande är tabubelagt att må dåligt är det inte helt accepterat att ha det som ursäkt heller. “Ryck upp dig”, är fortfarande ett seriöst svar på depression. Tro mig, skulle det vara så lätt att bara “rycka upp sig” skulle det redan skett. Det är ingen som väljer att hamna i en depression. Så kul är det inte. Har du mått såpass dåligt att du ej klarat av att hålla i dig i skolan kommer du alltid få stämpeln av att du är lite sämre, ingen vill få den stämpeln frivilligt.

Ett system som inte kan anpassa sig efter individers olikheter är inte ett bra system. Att mena att alla ska jämföras efter precis lika kriterier utan en tanke på att individer är olika. En fisk och en fågel har inte lika förutsättningar.

Har du inte möjlighet att prestera på någon annans nivå, utan bara på din egen, ska det inte påverka hur du ser på dig själv. Att vara ledsen över att en inte kan vara konstant på topp är inte hälsosamt. Vi måste tillåta oss att ta det lugnt. Vi måste tillåta oss att prestera på vår egen nivå.

Dock är det inte lika lätt att leva på detta vis när en vet om att skolsystemet är upplagt som det är. Systemet anpassar sig inte. Systemet har inte tagit med i beräkningarna att eleverna kan må dåligt. Systemet tar inte med i beräkningarna att inte alla unika individer är precis likadana. Systemet fungerar på ett sätt. Punkt. Antingen sliter man ihjäl sig eller så accepterar man förlusten.

Du får anpassa dig efter min förmåga inte vara på din nivå. Det är något de flesta av oss gör oftare än man tror, men samtidigt något vi lär oss att vi inte ska göra. Går man i betygstankar, vilket är en möjlighet just under denna tid, är det många, inte enbart elever, som menar att betyget G inte är så mycket hurra för. Det är, för många, ett dåligt betyg. Varför är det det? Det borde det inte vara. G = godkänt. Det innebär att du har förstått. Du förstår vad det hela handlar om. Jag minns i nian då jag fick tillbaka ett kemiprov och insåg att jag blivit godkänd på det. Eftersom kemi var mitt gråter-skriker-sliter mitt hår-ämne var jag mycket nöjd. Det var en oerhörd lättnad. Det var en inre segerdans som pågick. När mina vänner fick reda på det, såg de på mig med en medlidande blicka och sade med en sorgsen fast peppande röst att “det var ju synd, fast vi får hoppas på att det går bättre nästa gång”. Chocken just då. Jag trodde jag var bra, men det var jag inte? Jag hade lika gärna kunnat vara underkänd, det var ungefär en sådan reaktion jag fick. Sedan dess har jag försökt inse att det verkligen inte är någon idé att jämföra sig med andra. Det är verkligen inte det.

Det viktigaste är att du mår bra med dig själv. Punkt.

Skribent: Emelie Thermaenius
Bild: Emelie Thermanius

Har du ännu inte sett den uppmärksammade listan finns den här. Jag har valt att ta med vissa punkter från listan, eftersom de är för viktiga för att inte skrivas av. De står längst ned i det här inlägget. Att gå till länken rekommenderas dock, eftersom bilderna skulle ta för mycket plats här.

Så först och främst, varför blockerades det? Om man antar att en länkad sida på facebook behöver ett visst antal anmälningar för att en administratör ska ta notis om det och kolla upp saken, måste man ställa sig vissa frågor: Varför anmäldes länken och av vilka? På vilka grunder bedömdes innehållet som opassande nog att blockeras? Vem gjorde den bedömningen, då diskriminerande sidor får vara kvar?

När man väl kommit in i de tankebanorna och söker på “sluts” eller “hoes” eller andra liknande kvinnoförnedrande ord på facebook och ser sidorna som dyker upp som förslag, börjar man bli irriterad.

Skärmavbild

skärmavbild

Det du nu ser är exempel på sidor som anmälts ett flertal gånger men som ändå får vara kvar, detta trots att facebook påstår att de “infört begränsningar när det gäller att visa naket” för att hålla pornografiskt innehåll borta.

I facebooks gemenskapsregler står följande: “Facebook tillåter inte hatiskt innehåll, men skiljer mellan seriöst och humoristiskt innehåll. Vi uppmuntrar ifrågasättande av idéer, institutioner, händelser och metoder, men vi tillåter inte att enskilda personer eller grupper kränker andra personer utifrån etnicitet, nationellt ursprung, religion, kön, sexuell läggning, handikapp eller sjukdom.” 

Sodiala medier har en stor roll i vårt dagliga liv, precis som att all sorts media påverkar vår bild av verkligeten, vare sig vi vill eller inte, medvetet eller ej. Den är tillräckligt stor för att facebook ska kunna ha vuxit till det enorma företag det är idag. De är tillräckligt stora för att inte behöva bry sig om vad deras användare protesterar emot. Det finns för övrigt inget sätt att ta kontakt med dem – ingen telefon, ingen mail eller någon slags användarsupport över huvud taget. Facebooks agerande har skapat en stark reaktion på internet bland annat på bloggar, twitter och ironiskt nog även facebook. Dubbelmoralen och de värderingar som facebook visar är förargelseväckande och misogyna.

Utöver det är sociala medier en utökning i yttrandefriheten. Fler människor får möjlighet att delge sina åsikter och sin kritik. Att ta ifrån den rättigheten är absurd. Särskilt när budskapet berör åtminstone 50 procent av jordens befolkning och är så pass aktuellt.

Men varför orka bry sig om en länk hit eller dit på facebook? I ärlighetens namn förstår jag den som känner så. När man läser om diskrimineringen mot kvinnor som står på listan, känns det som att det är saker som händer långt bort. I en annan värld. Inte på riktigt. Och varför skulle en länk delad på facebook kunna göra någon som helst skillnad? Därför att allt som står på listan händer just precis NU. Idag. Och det kommer hända imorgon också. Och nästa vecka. Världen över, visserligen i olika grad.

Poängen är inte att facebook blockerat en länk och att detta är dåligt. Poängen är att många har bivit så vana vid att se den här typen av beteende utan att reagera eller tycka att det är så farligt. Poängen är inte heller att facebook i sig är misogyn, snarare att misogynt beteende av någon anledning verkar vara acceptabelt där. Facebook är en intressant plats. Testa att söka på rasistiska, främlingsfientliga eller sexistiska ord och se vad du hittar. Jag säger inte att facebook är misogynt. Jag säger bara att det inte är styrt av en kvinna.

Detta är några punkter ur listan, hela listan med tillhörande bilder hittar du här . Den listan är lång av en anledning. Enligt mig kan den bli mycket längre.

Varför feminismen behövs

#3 För att kvinnor ständigt sexualiseras och objektifieras medan män porträtteras med makt, väridghet (sic!) och med fokus på deras prestationer och yrkesroller.

#6 För att 97% av alla våldtäktsmän inte behöver spendera en enda dag i fängelse.

#7 För att modellagenturer letar modeller utanför anorexiakliniker.

#9 För att kvinnor har lägre lön än män för samma arbete.

#10 För att det finns länder där kvinnor blir straffade för att de utsätts för sexuella övergrepp.

#11 För att det finns alldeles för många som tycker att det inte är våldtäkt om en tjej är medvetslös.

#14 För att vi lever i en värld som lär tjejer att de ska akta sig för att bli våldtagna i stället för att lära killar att inte våldta.

#15 För att våldtäkt används som vapen i krig.

“It is now more dangerous to be a woman than a soldier in modern conflicts. ” ~ Major-General Patrick Cammaert, Commander, UN Peacekeeping.

#17 För att förändra patriarkatets bild av mannen som en aggressiv varelse som inte kan kontrollera sin begär.

#18 För att flera unga killar kan våldta en tjej under en hel kväll (Steubenville), twittra om det under tiden, skratta åt det efteråt och sedan bli försvarade av samhället som ger offret skulden för att hon var berusad.

“I have no sympathy for whores”. Tweet från den Steubenville-elev somäven lade upp en bild av hur de två anmälda fotbollsspelarna bar runt på den livlösa tjejen tillsammans med en nedlåtande kommentar om offret.

#19 För att en kvinna våldtas var fjortonde sekund i Sydafrika.

#20 För att feminism som bortförklaras som ett skämt inte är mindre kvinnohatande.

#22 För att kvinnor och tjejer alltför ofta möts av respektlöshet och misstro då de anmäler sexuella övergrepp. Uppskattningsvis anmäls endast 20% av alla sexualbrott.

#23 För att ca 28 000 fall av kvinnomisshandel anmäls varje år, och det är uppskattningsvis bara 1/5 av brotten som anmäls.

#25 För att kvinnliga elitidrottare kläs utmanande för att locka publik, och framsställs därmed som objekt istället för att synas för sina prestationer.

#26 För att kvinnor som syns, står upp för rättvisa och jämlikhet och uttrycker sina åsikter möts av hat och hot om våldtäkt från kvinnohatande män.

#28 För att ca 3 miljoner flickor utsätts för könsstympning varje år.

#33 För att sprida kunskap om vad feminismen arbetar för. Nämligen jämlikhet. Alla som har en mamma, syster eller dotter borde väl vilja att de ska ha samma respekt och rättigheter som män.

Den här bilden hittade jag på 9gag för någon månad sedan. För mig beskriver den jakten på den yttre lyckan, eller status. Du sliter från den dag du börjar skolan. Det fortsätter vidare till yrkeslivet. Plugga hårdare. Få rätt jobb. Jobba hårdare. Tjäna mer. Skaffa rätt prylar. Kanske du får bekräftelse. Kanske lyckan väntar runt hörnet. Kanske du får status.

Status är för mig ett fult ord. Det är ett ord som dömer, stänger ute, pressar. Statusfixerade människor är utöver det påfrestande att umgås med. Exempelvis när min mamma blev av med sitt jobb för några år sedan hade vi en av hennes väninnor på middag. Under hela besöket klagade hon mest över sin lata hemhjälp men att ja det var väl skönt att ha, och varför har du inte skaffat en sån? Att mamma inte var så lycklig just då verkade helt ointressant för henne. Jag ville mest att hon skulle gå hem och lida sig igenom sitt svåra liv där i stället.

Samtidigt kan man undra om vi pressas till att bli fixerade vid yta allihop. Status kan betyda olika saker, för olika människor och olika sammanhang. Förr föddes man till en roll. Var du en rik adelsman hade redan status från födseln. Numera lever vi i en meritokrati – vi tror att den som visar sig bäst, vackrast och duktigast får den bästa rollen i samhället och alla privilegier som medföljer.

För väldigt många innebär det att visa sig som en lyckad människa för andra i sin omgivning. Snygg. Rolig. Begåvad. Många vänner. När så mycket av ditt liv är offentligt via facebook, twitter och instagram, vet alla dina vänner om du har ett liv eller inte. De vet allt från vad du åt till fruktost och var du var på fest i förra veckan, till vad du hade på dig på skolavslutningen i åttan – och du fyller ständigt på med mer information om dig själv.

Varför då?

Har vi ett behov av att övertyga andra att vi har lyckats? Varför känner vi en press att övertyga andra att vi är värda något? Vad kan vi uppnå?

Jag tror inte på status. Jag tror inte att status garanterar dig lycka i längden. Tvärtom, jag tror det sätter stopp för sanna, prestigelösa relationer med andra människor eller trasar sönder dem – vänskaper, kärlek och relationen du har till dig själv. Den du egentligen är, under allt smink, alla smickrande fotofilter, alla bilder där du bara vågar visa din finaste sida, alla överlyckliga statusuppdateringar och alla jag mår bara bra, själv då? Alla gånger du panikstädar ditt rum för att någon ska komma, alla gånger du ursäktar dig för att maten inte blev perfekt.

Vi pratar mycket om att ytan inte är det viktigaste, att det är insidan som räknas. Ändå spacklar vi mer än någonsin och missar fullständigt poängen. För att visa upp en bra fasad måste vi ljuga för andra och oss själva. I längden är det inte värt det, för den som dömer dig hårdast är inte de som står utanför och tittar på. Det är du själv. Det är bara du som finns i ditt huvud. Det du tror att andra tror om dig, är dina egna åsikter som tagit formen av människor du sårat, svikit, känner dig mindre än, eller bara inte gillar eller litar på.

Insidan är mer komplex än utsidan. Den kan inte kontrolleras på samma sätt. Man kan inte retuschera sitt inre. Att fly från det och i stället polera sin yta inför andra, är att glömma det och ta bort dess värde. Och sedan står man där, tom och ihålig. Ta vara på ditt inre, det är det enda av dig som har ett riktigt värde. Det är insidan som gör dig till någon. Det är så mycket finare än allt annat.

- Det var så länge sedan allt det här hände, men det känns ändå som om det var bara igår.

Inge är tyst i en minut och tittar bort mot den lilla fontänen mitt på gräsmattan.

Det som idag ses som otäckt, och rentav fel var som vardagsmat för oss, fortsätter Inge. Jag kommer än ihåg när jag var liten och slutade på dagis och blev placerad i “Kindergruppe”. Det var alltså som en förskola till Hitlerjugend. Vi fick bland annat pappersflaggor med hakkors på som vi sprang omkring och viftade med.

- I början av november 1938 så hände något. Jag var som vanligt på väg till Kindergarten när jag såg en massa människor vid torget som tittade bort mot Schlossgasse. När jag kom dit såg jag mängder av glas, risgryn, mjöl och allt möjligt från kolonialaffären utstrött på gatan. Jag såg sen att skyltfönstren var krossade och allt var kaos inne i affären. Min moster förde bort mig och svarade inte när jag frågade om vad som hade hänt. Hon sade bara att min vän Sigrid och hennes familj hade rest bort och inte skulle komma tillbaka. Jag fick acceptera det, men det var inte förrän krigets slut som jag fick veta sanningen. Sigrids familj var judar, så Sigrid fick därför inte gå i Kindergarten. Jag tyckte självklart inte att det var något märkvärdigt då.

Denna natten, ”Kristallnatten” som den kom att kallas, förstördes judisk egendom i hela Tyskland och deras synagogor brändes. De judar som inte hade varnats eller redan flytt, samlades ihop och blev bortförda till koncentrationsläger. Det visade sig att Sigrid och hela hennes familj  tillsammans med andra judar från Nidda hade körts till järnvägsstationen och därifrån med ett godståg österut. Deras liv slutade i Auschwitz. Sigrid var lika gammal som Inge när hon blev mördad – endast fem år.

Inge stirrar ner i sin tomma kaffekopp och rör långsamt runt med skeden. Minnen som svider gör hennes ögon fuktiga och hon torkar dem med sin beigefärgade tröjärm.

- När andra världskriget bröt ut hade jag precis börjat skolan. Tyskarna marscherade in i Polen, och som jag senare har förstått skyllde Hitler på den tyska minoritetens lidanden. Jag minns att man satte upp högtalare i gathörnen för att överösa oss med nyheter från fronten. De spelade alltid marschmusik före nyheterna, och sedan provades ofta sirenerna. Detta var helt nytt för oss, och bland oss barn svirrade otroliga historier om vad som hände vid fronten. Var och en skulle vara värst, och den som hade en nära anhöring i det militära kände sig så stolt. Hemma hos oss stod inte allt riktigt rätt till. En inkallelseorder kom. Min pappa hade tagits ut till krigstjänst och skulle inställa sig vid ett utbildningsläger. Det tog hårt på familjen. Min mormor talade knappt med min pappa, min mamma var ledsen och pappa själv sade inte så mycket.

GICK DU MED I HITLERJUGEND SOM BARN?

- Ja, det gjorde jag. 1943, när jag var tio år blev jag som alla andra i min ålder inskriven i Hitlerjugend. Pojkarna och flickorna hade var sin organisation. Uniformen för oss flickor bestod av en vit blus och en marinfärgad kjol. Det viktigaste för oss var att sätta ett märke på blusen som visade till vilket område man hörde. Jag hörde till Hessen-Nassau. Märkeshysterin fanns redan då! Ett tecken på att man tillhörde Hitlerjugend var att man hade en halsduk med knut av läderband. För att få den fick vi gå igenom ett prov. Det var viktigt att vi var duktiga inom all idrott, att vi kunde simma och hoppa från tremeterssvikten. Till mötena, eller “tjänsterna” vi hade, fick vi marschera i takt och sjunga folkvisor. Jag minns att det var en sak varje år jag blev arg på. På kvällen den 19 april, på min födelsedag, skulle alla tyska Hitlerjugenden vara med i en stor parad med fanor, standar och musik. Paraden slutade med en samling på en stor offentlig plats. Varför allt detta? Jo, Adolf Hitler hade födelsedag den 20 april och kvällen innan fick han som “gåva” den nya årskullen av pojkar och flickor som skulle svära eden och lova trohet till honom och tjäna honom intill döden. Sen var det ju så att man hade en plikt att försvara sitt land, så det var inget man tänkte särskilt mycket på. Det var inte som idag när man förstår hur många oskyldiga människor som fick dö på grund av en maktgalen tyrann.

- KÄNDES HITLERJUGEND SOM ETT TVÅNG?

- Jag hade missat två möten och fick besök av vår grannpojke Gerhard Cost, 18 år gammal, som hade blivit utnämnd till ledare för hela Hitlerjugendkåren i Nidda. Han kom i full uniform, ställde sig framför min mamma, gjorde Hitlerhälsning och undrade varför jag inte hade kommit till mötena. Mamma förklarade varför och sa att hon behövde hjälp hemma. Jag satt på mitt rum med min kusin Hans Georg och hörde hela samtalet. Gerhard blev arg och hotade med att anmäla mamma för vägran att göra sin plikt gentemot partiet och Hitler. Hon visste precis vad det skulle innebära. Jag förstod ingenting, och så fort Gerhard lämnade oss, gick jag ner till mamma som var helt förkrossad och grät. Då berättade hon att man skulle få straffarbete i minst tre månader i en ammunitionsfabrik 15 kilometer från Nidda om man inte följde order. Men hon var mest upprörd över hur våra grannar kunde bete sig på det sättet. Vi hade känt familjen Cost och Gerhard sedan han föddes, och han brukade vara en sån trevlig pojke. Det slutade med att jag fick fortsätta gå på mötena, men medan de andra flickorna blev “befordrade”, fick jag anmärkningar för allt jag gjorde eller sade.

Jag kom att tänka på den lilla staden Nidda som Inge var uppväxt och bosatt i vid den här tiden. Var de någonsin med om bombningar, eller klarade staden sig från förstörelse?

- Våren 1944 nådde kriget nästan Nidda, börjar Inge. Det var en dag när jag och min familj just hade ätit middag när det blev flyglarm. Det var inte som vanligt en förvarning, utan storlarm direkt. Innan vi kom ut ur huset kom de första explosionerna. Hela huset skakade och vi ställde oss i bottenvåningen runt skorstensstocken. Kalken snöade ner från taket. Efter fem explosioner blev det tyst. Plötsligt hörde vi ljudet av flygplan och strax därefter kom bombnedslagen. Denna gången om och om igen, men det hördes inte så nära. Efter en kvart blev det tyst igen, men vi vågade inte gå ut förrän vi hörde sirenen ljuda faran över. Strax därefter uppstod kaos på gatorna. Vi fick höra att militärlasarettet i Bad Salzhausen hade blivit bombat, och personalen där behövde hjälp med att flytta alla skadade till Nidda där gymnasiet skulle ordna sängplats.

Inge tar en paus och bär ut de tomma kaffekopparna till köket, och kommer strax tillbaka. Hon ställer sig mitt framför mig och tittar på mig en stund innan hon sätter sig till rätta i fåtöljen. Jag försöker bearbeta allt som hon har berättat för mig. Det är svårt att föreställa sig hur det måste ha varit att leva i en sån otrygg miljö.

- När jag ser tillbaka tänker jag bara på samhörigheten fanns överallt vid den här tiden. Alla ställde upp för varandra, kvitta vad det gällde. Det var det positiva under denna svåra tid.

- HAR DU LÄRT DIG NÅGOT VIKTIGT FRÅN DEN HÄR TIDEN I DITT LIV?

- Jag vet inte, det var så mycket som skedde och man visste knappt vart man hade sig själv. Men jag skulle nog säga att med tanke på hur strikt det var att leva i Tyskland på 40- talet, så har jag lärt mig disciplin och att inte ta saker för givet. Och att när det kommer till kritan så är det familjen som betyder mest.

Under Andra världskriget blev ca 6 miljoner judar mördade, och många familjer förlorade sina hem. En mörk tidpunkt som har lämnat ett stort avtryck i vår historia.

Kort fakta om Inge Aspegren:

Namn: Ingeborg Aspegren

Född: 1933 i Nidda, Tyskland.

Gift med: Carl Aspegren sedan 1955.

Favoritresmål: Var som helst med vita stränder och värme.

Förebild: Min familj.

Gör på fritiden: Läser en god bok, tar hand om mina odlingar i trädgården, reser.

Foto: TEGO

Influensa, som jag under en veckas tid led av, kan man egentligen inte göra mycket åt. För att förebygga virus bör man vaccinera sig, men eftersom att jag antog att jag var vaccinerad så tänkte jag inte mer på saken. Jag frågade mamma om vi hade “någon jävla kur” för att påskynda läkeprocessen, men inte fick jag ett svar som dög. Vad gör man då?

Ingefära, halstabletter, citronvatten, wasabi…

Jag började gå på Internet, jag ville ha svar. Om varken mamma eller jag hade orken att gå till apoteket och be om medicin – varför inte prova på huskurer?

Jag googlade på diverse hemmakurer, och hittade det mesta – det fanns allt mellan att äta honung ihop med yoghurt till att göra skumma kroppsövningar, men det var ingenting som lockade mig.

Till slut hittade jag rätt acceptabla kurer som jag kunde hitta i köket, så jag provade. Jag menar, vad hade jag att förlora?

Och det var inte en kur jag testade, inte heller två. Det var många fler än så…

Till en början körde jag på halstabletter vilket är standardmedlet för förkylning. Men ska jag avslöja en liten hemlighet som bara stannar mellan oss? Okej, men lova att inte berätta för någon annan.

Halstabletter funkar inte. De är en hälsomyt, och det enda de någonsin kommer bidra med är fräsch andedräkt. Möjligtvis.

Ingefära har jag dock fått höra öppnar upp bihålorna och är “uppfriskande” för halsen.  Uppfriskande, men det enda jag upplevde var en sur smak. Inget särskilt. Men att ha lite ingefära i sin matlagning skadar aldrig, och om något så smakar det i alla fall helt ok!

Sen har vi ju annars det klassiska knepet för att lura viruset som driver runt i dig till att försvinna – te med honung. Dock är te lika meningslöst som halstabletter, för effekten varar i bara några sekunder för att sen lämna dig. Ensam. Sjuk. Miserabel.

Men mina vänner tipsar ofta om att man ska äta ren honung. Okej, för det första – vem bestämde att det skulle vara gott att äta det rent? Och för det andra så är det inget annat än slembildande och segt att svälja.

Men, jag har glömt att nämna en sak – sushi. Ja, det låter knäppt att räkna sushi som en huskur, för det är det inte – dock får man ju en tallrik med laxbitar, ingefära och wasabi och alla dessa är bra för hälsan. Dock ska man vara försiktig med wasabi – till att börja med så kan det vara bra att äta det IHOP med sushi och inte för sig, sen så gäller det att ta det lugnt med mängden. Wasabi är inte heller till för att snorta, som några av er där ute verkar tro. Wasabi öppnar upp alla möjliga kanaler i näsa och hals, för om man råkar ta för mycket så kan det resultera i att ena ansiktshalvan domnar bort i några minuter. Effektivt, dock.

Varmt vatten med citronskiva är ett annat tips jag prövade och det kommer från en bloggare som brukade använda barnmat som bantningsmetod vilket känns lite skämmigt. Dessutom att metoden endast funkar om man dricker det varje dag i ett år. Det gör man inte som medelsvensson.

Apelsinklyftor provade jag också i några dagar, och gott var det! Sen om det gjorde mig friskare vet jag inte, men det var bra för att dämpa suget efter godis, så på ett sätt så är apelsiner bra att äta. Enligt läkare och Google så är de proppade med c-vitaminer vilket är bra för oss, men i lagom mängder förstås.

Men, det finns två lösningar på livets stora funderingar och det har funkat sedan vi människor har kunnat gå på två ben, och de är vatten och sömn. Ja, det låter tråkigt, men enligt min undersökning så är det de enda metoderna som har fungerat.

Av ren emperi så kan jag säga att risk för huvudvärk minskar, man får mer energi, och det är lättare att gå upp ur sängen på morgonen om man dricker tillräckligt mycket vatten. Sömn har dock aldrig riktigt bevisats att det är en livsnödvändighet för oss människor, men det är ju helt klart uppiggande och skönt.

Placebo-effekten

Syftet med den här artikeln är en gång för alla bevisa att huskurer är en myt. Min vattenfasta teori menar att huskurer är som sockerpiller man gav till sjuka patienter på 50-tale. Det vill säga att så länge man säger att en sak ger en viss effekt, så är det upp till mottagaren att reagera på det sätt den tror den bör göra. Är ni fortfarande inte övertygade? Okej.

Har ni någonsin som barn ätit snö? Och om ni har det, har era föräldrar då försökt med tricket “du får mask i magen”? Ja, det kanske ligger en liten gömd sanning i deras uttalande, men om ni skulle få mask i magen så skulle ni nog ha upptäckt det ganska tidigt.

Har ni fått mask någon gång? Jag förmodar att svaret hos många av er är nej, och det beror på att

VI BLIR HJÄRNTVÄTTADE TILL ATT TRO PÅ ALLT SOM SAMHÄLLET SÄGER TILL OSS.

Det jag vill få fram är att man kan äta (nästan) vad som helst och göra lite som man vill och ändå må som man vill. Det är en placebo-effekt som folk påverkas av. Om man äter en fräsch sallad varje lunch och tänker sig att man blir smalare av det för att en tidnings-artikel säger det, så blir man ju det. För att man inbillar sig detta.

Men ät inte snö, för guds skull. Någon måtta får det väl ändå vara.

Äppelte!

Jättegott te!

Upplevelserik!

Alla små fikastunder!

När vi myste och åt god mat på balkongen på vandrarhemmet.

När det var ordkrig mellan resturangägarna.

Palatset med en svensk klass i haremsbyxor.

Det var skönt att få komma bort från alla.

Den där underliga känslan man fick när folk till och med vevade ner bilrutorna för att se på en. Har aldrig känt mig så märkvärdig i hela mitt liv. Samma sak när en turkiska skolklass berättade hur förvånade de var över att vi alla var så vackra med våra ljusa hår och blå ögon.

Känslan att bli behandlad som Justin Bieber kommer jag aldrig att tröttna på.

Känslan av den varma vinden i håret när vi åkte båt mellan Turkiet och Asien, extremt häftigt!

Känslan av att sitta på rökiga caféer och dricka banante med finaste sällskapet.

Känslan som infinner sig då det finns mjukglass för 4 kronor!

Ett otroligt bra och spektakulärt minne var då kvinnliga japaner bombarderade en herrtoalett!

När vi gick på toaletten och 500 japanska damer attackerade både herr- och damtoaletten.

Bästa minnet från Istanbul var böneutropet klockan fem på morgonen när alla andra låg och sov och jag var vaken – mäktig känsla!

Det var kul att flyga.

Efter att ha vandrat backar och trappor uppför, kom vi äntligen fram till vandrarhemmet där vi på plats blev tilldelade rum på högsta våningen. Vi släpade in våra väskor i ett rum med tolv sängar och minnesbilder ifrån Harry Potter kom svävande emot oss. Vi beslutade oss för att snabbt skjuta ihop några våningsängar för att ingen skulle behöva frysa under nätterna i det svala rummet, då vi satt uppe hela natten och åt godsaker och pratade om livets under och stunder.

En perfekt blandning av sydeuropeiskt och orientaliskt.

Riktigt jävla bra.

Jag har alltid varit en av dem som har varit emot att alla elever ska få en egen dator, speciellt dem yngre. Jag har alltid tyckt att vi sitter för mycket framför skärmar och därför glömmer bort den ”riktiga” världen, men för tre år sedan fick jag en dator som skulle användas till skolarbete och idag inser jag hur mycket det har underlättat för mig. Det bästa med datorerna är att ha alla anteckningar på ett ställe och att man slipper bära runt på papper. Nu när jag går ut ur gymnasiet kommer jag att ta med mig mitt äpple till hjälpreda, liksom många av mina klasskamrater.

Datorerna kommer att få köpas ut av dem som vill för en billigare summa (2500 kr) genom att sätta in pengar på ett konto. Om man inte väljer att köpa ut sin dator är det bara att lämna in den i receptionen.

Från början hyrde skolan datorerna från ett företag som heter Inrego och det var till dem vi skulle lämna in datorerna. Skolans VD Erik Drakenberg berättar: ”Ursprungligen var dealen att nu när ni slutar skolan skulle ni lämna datorerna till Inrego och dem skulle ta betalt av er. Om ni valde att inte köpa loss datorerna skulle ni lämna in dem till Inrego men om ni till exempel hade en repig skärm skulle ni behöva betala för det. Jag kände att detta skulle kunna bli kaos och jag ville inte att ni skulle hamna i kläm så jag har faktiskt bara för några veckor sedan lyckats komma överens med Inrego om att vi, skolan, köper ut datorerna innan ni slutar och sen får ni köpa loss dem av mig och jag emot dem oavsett vilket skick de är i.”

Ettornas och tvåornas datorer köpte skolan direkt så att de skulle slippa krångel och onödiga kostnader och därför har de ungefär samma deal som vi.

Det som också har varit bra med datorerna är att vi hela tiden har haft tillgång till alla Adobe-program som har varit en stor hjälpreda genom de här tre åren. Dessa program måste man tyvärr, om man köper ut datorn, radera efter att ha skrivit under ett avtal.

Nu när jag går i trean och tänker tillbaka på de föregående åren och vad de har gett mig inser jag att vad som nästan var värre än de äldre elevernas onda blickar i årskurs ett, var i tvåan, när alla trodde att vi var ettor på grund av att vi hade datorer, men detta är ingenting som jag känner av idag. Jag vet inte om det är att solen skiner, att det är två veckor till studenten eller om det är för att för varje dag som går kan man bocka av en till kurs som är klar. Idag är jag glad över att vi fick våra datorer. Det var värt ett år med stirrande blickar!

Skribent: Kajsa Saare
Foto: CC – Google Search

Andreas Richter, S3A

Hur kommer det sig att TEG har fått en gunga på gräsmattan?
Vi fick en lapp i vår brevlåda från två anonyma personer där det fanns ett önskemål om att sätta upp en gunga. Vi tog upp det på ett TEEO-möte och då var det Anton Haglund i EM2B som sa att han hade en hemma som han kunde ge bort. Så vi fraktade hit den en kväll och ställde upp den!

Kommer du gunga mycket nu?
Jag har inte använt den än, men när skolarbetet lugnar ner sig så ska jag helt klart göra det. Det blir istället för en onsdagsöl att man gungar lite onsdagsgunga. Vi kan gå och testa den nu!

Har ni några fler planer för skolgården?
Det verkar inte bli av med kingrutan den här terminen i alla fall. Den är mycket svårare att fixa än gungan, man måste ju måla på asfalten och så. Fotbollsbordet som vi satte upp blev en succé, även om det typ pajat. Det är inte att eleverna pajar det utan det är ett halvkasst bord som nötts ut när många använt det helt enkelt. Vi får köpa ett nytt när det går sönder helt. 

Blir det någon sandlåda på TEG?
Nej, det tror jag inte. Men kommer nån med det förslaget ska jag se vad vi kan göra! Vi kan få en del galna förslag, om någon till exempel ber om att fixa rutschkana till matsalen så är det ju kul, vi gör vårt bästa men det är inte så sannolikt att vi skulle kunna fixa. De som önskade gungan trodde nog inte att det skulle bli någon, men man ska skicka in förslag och inte bli besviken om det inte blir något. Kubb vore kul, det kan folk önska!

Emil Beer, M3B

Kommer du gunga mycket?
Nej. Eller vänta, vad är bäst att svara? Ja, menar jag! Så ofta jag kan!

Vad är det bästa som TEEO gjort i år?
Fotbollsbordet, helt klart. Det är många stunder av lycka, även av sorg när man förlorat en match, men mest lycka. Jag är ganska bra på det faktiskt. Köttfri dag är också en bra grej och jag stödjer tanken, men tyvärr äter jag typ bara kött. För mig personligen kanske det är dåligt då, eftersom kött är det bästa jag vet, men för världen är det bra.

Vad saknar du på skolgården?
En vattenrutschkana eller något. I alla fall en rutschkana, helst en stor. Kanske som går från något fönster på tredje våningen? Så kan man typ: “nu ska jag ut på skolgården, då tar jag rutschkanan”. Sen vore en ruta där inga lagar gäller jävligt coolt, där man kan gå in och göra vad som helst.

Erik Augustsson, EM1A

Kommer du gunga mycket?
Ja, det kommer jag säkert. Särskilt när det är fint väder ute.

Vad är det bästa som TEEO gjort i år?
LANet var riktigt härligt! Jag var med och arrangerade det och det kom typ 20 personer, det var kul.

Vad saknar du på skolgården?
Ett volleyballnät eller badmintonnät kanske!

Clara Román, S1C

Kommer du gunga mycket?
Ja, för jag behöver träna på det. Jag är usel på att få upp farten så jag måste öva på det så jag inte gör bort mig inför mina kompisar.

Vad är det bästa som TEEO gjort i år?
Filmkvällen var jättemysig och jättefin. Sen tyckte jag om spookballdagen för att man fick godis. CluTEGo verkar jävligt roligt också! Det bästa som finns är nog filtarna, när det har varit öppet hus har jag sagt till niorna att de borde välja skolan för att vi har filtar att låna.

Vad saknar du på skolgården?
En pool! Vi har en så stor yta där vi inte har nånting, så det skulle passa bra. Det kanske inte är så praktiskt på vintern i och för sig, men då kan vi göra något annat i bassängen. Spela hockey kanske.

Reportrar: Rikard Berg och Jesper Persson
Foto: Rikard Berg