En essä av Lia Sundlöf Byrler (S3b)
“Tills döden skiljer oss åt” lyder det klassiska kristna vigselslöftet. Döden, alltså slutet på livets måttband, en övervikt som inte länge går att nå runt eller ha en möjlighet att banta ner. Denna kroniska sjukdom vi alla har i våra gener. Vi ska alla dö- “det enda vi riktigt säkert vet i livet, är att vi ska dö” heter det; det vet alla.
Mänskligheten har genom historien skildrat döden, som tycks vara ett av de största temana i litteratur, konst, film och musik, där det har återgivits oräknerliga gånger. Protagonisten har haft ett svårt liv, dör och vi gråter. Prontagonistens syster har haft en vacker men ack så kort liv och vi gråter. Någon vi älskar har levt klart och vi gråter, inte bara gråter, vi stirrar framför oss i chock, vi skriker, kramar, fryser, ryser, slår, river och känner.
Varför just döden? Hur blev döden den ultimata-absoluta-definitiva katastrofen? Varför är döden en så stor sak för oss människor?
Svaret på detta, ska här sökas där många andra av livets viktiga frågor ställts och försökts besvaras, i religionens heliga böcker likväl som i litteraturen klassiker.
“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.” skriver Hjalmar Söderberg som Doktor Glas i sin roman med samma namn från 1905. Söderberg sätter här fingret på en viktig aspekt i dödens mysterium, tomrum och tomhet skrämmer oss människor. Ovisshet och potentiellt mörker får många att bäva. Kunskap är makt och i detta ämne förblir vi obörnhörligt maktlösa.
En annan anledning till dödens publicitet är förlust. Vi mister någon vi håller av och i denna oupplevda egoism sörjer vi för vad vi aldrig kommer ha igen, vad vi aldrig kommer kunna göra eller säga igen. Skulden kan vara en annan faktor. Vi hann aldrig säga att vi förlåter, älskar, ångrar och nu känner vi att det är försent.
Det finns dock många som anser sig veta vad som sker efter att kroppen kallnat. De som har sett eller kännt efterlivet eller de som bara säger sig veta. Vetenskapen, syniker, ateister, religösa, synska och återuppväckta har alla sin uppfattning och övertygelse som de vill dela med sig av.
Makten har länge legat på det som säger sig inneha kunskap: religionen. Vad säger människans gamla ledsagare om döden och livet efter detta? Kristendomen och islam beskriver tillvaron efter döden som en frukt av livet, godhet och fromhet belönas i paradiset eller himlen medan syndarna straffas i ett helvete. Buddhismen och hinduismen menar att vi återförds för att utvecklas och förbättra våra handlingar tills vi kan förenas med världsjälen Brahman eller upplösas och uppnå Nirvana. Oavsätt vad man tror på är en egen övertygelse nog den starkaste trösten och tillförsikten som kan ges för att inte drunkna i sorgen och ångestens hav. Utan en känsla av förtöstan kan döden vara för plågsam att bära. Det kan driva en människa in i tomheten och mörkret till gärningar som tycks främmande för oss. Kärleken till den vi mister kan förblinda och bedöva, likt i fallet för Albert Camus huvudkarraktär Mersault, i romanen Främlingen från 1942. Mersault miste sin mor och i ett tillstånd som liknar mental koma mördar han helt känslokallt en man och blir på grund av sin likgiltighet inför brottet dömd till döden.
Styrkan i smärtan döden orsakar kommer från styrkan i kärleken vi känner.
“Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven. Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga. Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den.”
Så lyder en vers ur höga visan (Höga V 8:6b–7). Dess ord förklarar på något sätt styrkan och makten, och genom det kanske även en kunskapen, i kärleken.
Döden är livets oundvikliga peripeti, att vända åter är inget alternativ, men varför är det en så stor sak för oss människor? Religionen har försökt ge sina svar, Hjalmar Söderberg har satt fingret på människans fruktan och Camus har målat upp en scen för kärlekens konsekvenser. Dock kanske svaret går att återfinna i detta gamla löfte “tills döden skiljer oss åt” just eftersom att döden gör precis det: skiljer oss åt.