Skärmavbild 2017-02-22 kl. 09.18.28

Apokalypsen – dyrkan och skräck

Undergången, ragnarök, domedagen, syndafloden – kärt barn har många namn. Samtidens “apokalyps” betyder att avslöja det som är döljt. Det menar i alla fall grekerna, då ordet “apokalypsis” betyder att “avtäcka”. Undergången säljer, det är klart. Idag, i apokalypsens glansdagar, är det inte ovanligt att stöta på en film, en bok eller en serie som handlar om civilisationens eventuella undergång och dess konsekvenser. I Am Legend, 2012, Terminator, Armageddon, The Walking Dead, The Children of Men, 28 dagar senare – listan är lång, och blir allt längre. Varför är människan så fascinerad av undergången?

Under mina arton år på jorden har jag funnit att ingen fråga är så rolig att ställa, så avslöjande och isbrytande, som “hur tror du att jorden kommer att gå under?”. Det är första veckan i gymnasiet och ett tiotal personer sitter runt ett bord på rasten. Stämningen är tryckt – som det ofta blir när skraja, obekväma ungdomar tvingas socialisera – och den verkar inte lätta hur mycket vi än småpratar. Som en sista utväg ställer jag denna fråga, och plötsligt försvinner den obekväma stämningen. Vissa svarar “aliens”, “zombieapokalyps”, “artificiell intelligens tar över”, medan andra menar på “sjukdomar”, “kärnvapenkrig” och “miljöförstöring”. Att alla tycker olika är intressant, att alla har ett svar är fascinerande.

Vissa påstår att människor redan i början av saker tänker på slutet. Manusförfattaren Charlie Kaufman sa “the end is built into the beginning”. Detta betyder att alla människors handlingar, från början till slut, hänger ihop och får konsekvenser. I Isaac Asimov’s Book of Facts (1979) berättar Asimov om en assyrisk lerplatta från 2800 före vår tideräkning med inskriptionen: “Vår jord har urartat på senaste tiden.Det finns tecken på att jorden snabbt är på väg att gå under. Mutor och korruption är vanligt”. Att människan för femtusen år sedan trodde på jordens omedelbara undergång tyder på en tro på omfattande konsekvenser, och kanske fungerar jordens undergång som ett oväntat, efterlängtat och välförtjänt straff för mänsklighetens agerande. Den amerikanska författaren Terence McKenna skrev: “The apocalypse has arrived in major portions of the planet and it’s only because we live within a bubble of incredible privilege and social insulation that we still have the luxury of anticipating the apocalypse.”

Skärmavbild 2017-02-22 kl. 09.19.15

Den dystopiska filmen Snowpiercer (2013) presenterar ett intressant perspektiv på undergången. Istället för att fokusera på mänsklighetens död och städers förstöring, presenterar filmen istället de moraliska dilemman människan måste möta: är den som dödar en människa för att rädda flera hjälten eller skurken, och kan grymma handlingar vara accepterade i sådana extrema situationer? Liknande moralkakor levereras i filmen I Am Legend (2007), där en ensam vetenskapsman väljer att stanna kvar i ett zombieinvaderat New York för att finna ett botemedel. Hur en person skulle välja att agera är den underliggande frågeställningen i de två postapokalyptiska filmerna. Sådana här berättelser som jordens undergång skapar scenarion där människan tvingas ut från sin komfortzon och måste göra en självrannsakan. Valet är tydligt, avgörande och definitivt: det lätta, det svåra, hjälte eller antagonist.

Milleniumskiftet 1999. Mamma och pappa med två bebisar i bärsele sitter vid findukat matbord. De klingar i glasen med nära vänner, hånskrattar åt hysterin kring “databuggen som ska ta död på allt digitalt” och har det riktigt trevligt. Klockan tolv kommer och går, och se där! Allt digitalt fungerar som det ska. “Då lever vi lite längre då”, skrattar de tillsammans medan de försöker att inte låtsas om de där sparade konserverna längst in i skafferiet. Alla åker hem och tänker: “vilken spännande kväll”. Sista året i grundskolan. Den uråldriga Mayakalendern säger att idag, 21 december 2012, går jorden under. Min vän vänder sig om i skolbänken och säger: “jag tror inte på det där”. I hennes ögon lyser skräcken. Jag kan inte låta bli att fundera: “tänk om hela mitt liv är förgäves”. Klockan 00:01 den 22 december tar jag en screenshot på min mobil som minne. “Jag trodde aldrig på det där”, tänker jag nöjt. Än idag är den bilden kvar, för jag har nog aldrig känt mig så levande som när jag trodde att jag skulle dö.Skärmavbild 2017-02-22 kl. 09.19.40

Albert Einstein belyser tänkandets kraft när han säger att världen formas och förändras av våra tankar. Och vad är undergången, om inte ett massivt intellektuellt tankeexperiment? För vissa, som Max Brooks, är apokalypsen ett sätt att tänka sig ett samhälle “utan vatten, mat, medicinsk vård, regering – medan vi kan sova gott på natten”. För de radikala, för vetenskapsmännen och för drömmarna presenterar undergången istället en möjlighet till snabb förändring i en långsamt förändrande värld. Det pånyttfödda samhället skapas av apokalypsen och målar upp människors utopi (eller dystopi, beroende på vad som finnes intressant). Nu – precis som efter Shivas sönderdansande av världen i de hinduiska berättelserna och Jesus återvändande i Bibelns Kristi återkomst –  handlar det mindre om undergången och förgörelse av miljontals människor, utan istället om möjligheten att skapa en ny, bättre värld. Fred Rogers sa: “Often when you think you’re at the end of something, you’re at the beginning of something else”. Apokalypsen blir därmed verktyget för att föda ett nytt världsligt “tabula rasa”.

Om ditt Skärmavbild 2017-02-22 kl. 09.20.11svar på frågan är “zombieapokalyps” behöver du inte oroa dig. Idag är det fullt möjligt att köpa ett arkitektritat “zombie-säkert” hus med totalt förslutningsbara fönster och dörrar. Tusentals människor överväger att bygga bunkrar på tomter, att köpa fastigheter i postapokalyptiska underjordiska byggnadsprojekt för att säkerställa ens framtid och att hamstra konserver och ammunition. Allt detta är en självklarhet för många som fruktar jordens undergång. Den moderna människans behov av kontroll har gått så långt att det finns självhjälpskurser för att lära sig att minska på kontrollen (vem har inte hört talas om “mindfulness”?). Samtidigt finns det också kurser för den som vill lära sig apokalyptisk överlevnad, där det lärs ut medicinska ingrepp, proviantinsamling och de beteenden som ökar chansen för överlevnad. Här kan människans fascination av undergången helt enkelt förklaras av personers kontrollbehov. Kanske känns livet, och dess undergång, lättare att hantera om alla möjliga förberedelser och åtgärder är avcheckade och planerade inför.

Att påstå att det finns något större bakom människors fascination kan dock vara missvisande. Sannerligen finns det människor som vill ha snabb förändring, straff, och kontroll. Detta betyder inte att det är det enda som ligger bakom den apokalyptiska dyrkan. Anledningen till att människor gillar att läsa böcker och se på filmer om apokalypsen kan helt enkelt vara för att det är roligt. Visserligen kan det vara deprimerande att se massförintelse och civilisationskollaps, men det är också en lek för fantasin – och bra mycket roligare än att tänka på att köpa toalettpapper på väg hem från jobbet, eller fundera över veckans prov i skolan. Jordens undergång – i filmer, böcker, konst och musik – överlämnar därför nyckeln till verklighetens bojor.

Kärt barn har många namn, och framkallar många olika beteenden. Att grekerna hade en poäng med ordet “apokalypsis” blir med ens självklart – människans tankegångar om undergången avslöjar mycket om personen själv. Detta förklarar dock inte intresset kring apokalypsen. Det är en sak att fundera över undergången, en annan att skapa en hel världsomspännande lukrativ kulturell genre kring ämnet. Oavsett om det är rädsla, kontrollbehov eller en längtan efter straff som driver fascinationen är det klart att människan under alla tider funderat kring undergången – och förmodligen kommer att göra fram tills den dag ridån faller ner för sista gången. Och hur det kommer att ske, ja, det får du väl fundera på. 

Skribent: Linn Bonnier

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *