Att falla handlöst för en fantasi

Är på promenad ensam i januarikylan. Fem meter bort står du, kramandes en hand som inte är min. Och mitt hjärta brister. Faller i tusen bitar på den iskalla marken. För även om jag redan visste att du hade någon annan gör det så jäkla ont. Alla de känslor jag förträngt väller fram och jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. Springa? Skrika? Slänga sig ner på marken? Inget spelar längre någon roll. Du är med någon annan. Och jag är på promenad ensam i januarikylan.

Januari går långsamt. Likaså februari och mars. Vädret är lika kyligt som jag känner mig. Vardagen rullar på som vanligt, men jag känner mig inte som vanligt. En dag i april slår solens strålar för första gången igenom det tjocka molntäcket och hjärtat känns för en gångs skull lite lättare. Jag klickar in på hans facebook-profil för tusende gången och sätter nästan i halsen när jag ser att han och hon har blivit officiella. Det lilla hopp jag levt på under vintern försvinner helt. Allt känns plötsligt värre. Vill riva ut mitt hjärta och sparka på det. Hårt. Bara för att slippa känna denna smärta som rusar genom kroppen.

Men med maj kommer våren. Träden som nyss varit gråa och kala har nu fått en ny färg. Fåglarna kvittrar och det är ljust när jag vaknar om morgnarna. Jag går ut på promenad. Samma runda som den där dagen i januari. Jag ökar på stegen och ur hörlurarna sjunger Håkan hellström om den unge Werthers lidande och jag som nyss läst ut boken blir knäsvag. Jag inser långsamt att jag har blivit min egna version av Werther. I samma ögonblick som den tanken far genom min kropp bestämmer jag mig. Jag torkar tåren som omedvetet trillat ner från min kind och säger till mig själv att nu är det slut. Det har gått ett halvår. Ingen ska få bestämma över mitt mående på det sättet han har gjort. Jag tänker inte fortsätta på Werthers spår tills jag blir galen av besatthet.

Hur kommer det sig? Att man kan falla så handlöst för något som inte ens existerar? Även om det inte handlar om en kille med skimrande ögon och ett leende av guld för er, så är det alldeles för många vilsna själar därute som låter sig falla handlöst för något i ens fantasi. Man fyller i luckor som egentligen inte finns där. Man förskönar och romantiserar sanningen. Man väljer att endast se det som man vill ska stämma. Med huvudet före har jag fallit pladask för någon som bara existerar i min egna fantasi. För jag inser ju det nu. Jag har förskönat bilden jag har av honom och upphöjt honom till skyarna. I min fantasi har han blivit någon han inte är, vilket inte är rättvist mot varken mig eller honom.

Jag ska inte sluta som Werther. Istället ska jag sätta på mig mina finaste klackar, dansa ut smärtan och aldrig mer ägna honom än endaste tår. För precis som det finns fler fiskar ute i haven så finns det flera killar där ute, men det finns bara en av mig. Aldrig ska mitt välmående få bero på någon som inte bryr sig om mig. Aldrig ska jag ligga vaken om nätterna och tänka på någon som inte tänker på mig. Aldrig ska jag falla handlöst för en fantasi som inte existerar. För vi är alla värda så mycket mer än så. För ja, till och med jag, är värd så mycket mer än så.

Skribent: Anonym
Foto: CC BY SA Niklas Hellerstedt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *