Dags att säga adjö

Det är inte långt kvar nu. Om ynka fyra månader är tiden på TEG bara ett minne blott som jag med värme i hjärtat kommer se tillbaka på. Nedräkningen är redan i full gång och dagarna passerar förbi i 180, men är det verkligen samma längtan och glädje jag ser hos mina vänner, som fyller upp mitt eget huvud eller finns där något mer – en slags rädsla inför framtiden?

Jag har alltid känt mig hemma på TEG. Alltid känt mig som en del av den stora familjen som dag in och dag ut spenderar timmar innanför den tegelbeklädda byggnaden på Kemistvägen 1. Egentligen är det väl inget som har förändrat det heller. Annika i receptionen hälsar fortfarande glatt på morgonen och allt är precis som vanligt. Eller är det verkligen det, känns allt verkligen som det alltid har gjort? De senaste veckorna har det börjat gnaga inom mig, känslan av att snart inte få vara en del av de stora folkmassorna som var dag vallfärdar från tågen vid galoppfältet, är skrämmande. Den 31 maj, om 114 dagar, kommer vi springa ut från samma trappa vi en gång gick upp för men den här gången kommer vi inte komma tillbaka. Skolan kommer inte längre vara den trygga, fasta punkten att förlita sig på. Nej nu kastas vi in i det okända – framstupa med huvudet först blir vi utslängda i verkligheten.

Alldeles för ofta hör jag mina vänner prata om den här sista tiden som något man måste överleva och bara ta sig igenom innan livet börjar på riktigt. Alla tycker det ska bli så skönt att få rusa ut genom dörrarna och sedan aldrig blicka bakåt. För vem vill fortsätta på samma gamla tradiga spår när vi är fria att utforma våra liv precis som vi vill? Det liksom skriker lite inom mig när jag hör det där. Vi måste ta vara på dagarna vi har kvar här, innan gemenskapen brister och faller sönder i ett hav av glassplitter. Visst, jag har dagar då jag inte vill mer än att kasta böckerna i väggen och bara lämna allt men det är ingen idé att längta, för om bara ett ögonblick kommer vi ändå stå där med den tomma känslan hängandes över oss att allt är över. Valmöjligheterna är så stora och även om jag vet vad jag vill, har jag ingen som helst aning om hur jag ska komma dit. Allting är för stort för att greppa i min lilla handflata och det känns som ett surrealistiskt och omöjligt uppdrag att till slut behöva ta steget mot vuxenlivet. En del av mig vill bara gömma mig och för alltid stanna kvar i den trygga värmen bland sofforna i KH, medan den andra drömskt fantiserar förväntansfullt inför den där ovissa framtiden.

För jag antar att bakom oron och rädslan, känner jag mig nog ändå ganska klar här. Att se ettorna fylla upp korridorerna med den där sprudlande energin jag en gång delade, får mig att inse att min tid är över. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser veckorna i lektionsplaneringen krympa och bli färre, för snart är de obefintliga och vi kommer alla ha passerat ännu en milstolpe på livets långa väg. Det är dags att välkomna en ny årskull och låta tvåorna vandra i våra fotspår. Även om det känns skrämmande att lämna tryggheten, vet jag att det är dags att säga adjö till den tegelbeklädda byggnaden på Kemistvägen 1.

Det må kännas långt borta nu men det är nog ingen idé att längta trots allt, för tids nog står vi ändå där bland grönskan och då är det redan för sent att ångra sig. Vad som kommer därefter vet varken jag eller många andra men någonstans tror jag att det kommer bli bra, för som min kära mattelärare säger; allt löser sig alltid till det bästa på något sätt.

 

Skribent: Emelie Gille

 

1 comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *