Herr Staffan och hans spöken

En tidig majmorgon öppnade Herr Staffan ögonen och hade redan grubbel på tungspetsen. Mot hans krämigt vita lakan, slarvigt nedstoppade kring madrassen i sjukhussängen, reflekterades en blek stråle ljus som just då träffade honom rätt i ansiktet. I glipan mellan gardin och vägg kunde man genom fönstret se att det rådde en dyster dimma som ängsligt hängde över marken likt spöken på plats för att hämta honom. Ingen kunde vara säker, men faktum var att dessa spöken mycket väl kunde vara där för att ta honom med sig. När han tittade ned på sina händer såg han inte längre de korvliknande knubb-fingrarna som han aldrig riktigt gillat, men trots det saknade just då. Istället låg där en torr, skrumpen, skrynklig och till utseendet redan ruttnande liten hand, som trots sin ynkliga gestalt nästan var för tung för att lyfta från bröstkorgen. Herr Staffan var på väg att dö. 

“Lärde din far dig någonsin att fiska?”

Sjuksköterskan kan inte ha märkt att han var vaken, för när hon hörde frågan hoppade hon till och råkade riva ner en vas i golvet. Kanske inte så konstigt, tänkte Herr Staffan, som själv hade fått en smärre chock över hur lätt frågan gled av tungan och ut genom läpparna, trots hans zombie-aktiga röst. Kanske var det så lätt för att frågan helt enkelt behövde ställas. Han hade nämligen själv aldrig lärt sin dotter att fiska, och plötsligt hade han börjat känna sig en smula skyldig. Likt en kobra som sakta slingrar sig närmre en döende karl i öknen kröp skuldkänslorna närmre honom, men deras enda motiv till att bita var inte den orättvisa som han orsakat andra under livets gång. Timmarna innan ens död ger en gott om tid att reflektera, men likt Herr Staffans gärningar i livet var många av de tankar som passerade hans medvetande själviska. Trots att många av de drömmar han haft under livets gång nu var minst sagt lika döda som han själv var på väg att bli, så hade även de en gång i tiden varit unga, och fyllda med liv. 

Hostande och harklande ekade fram och tillbaka i Herr Staffans lilla rum, medan pianot som stod och samlade på sig damm i det gamla vardagsrummet, pianot som hade kunnat komponera stycken värda att jämföra med Beethoven och Bach, stod tyst. Trots dysterheten som rådde i rummet kunde Herr Staffan uppfatta en viss skönhet. Det var typen av skönhet som hade kunnat fångas på bild, bilder som skulle få Picassos och Dalís bästa verk att leva i dess skugga, om inte det enda som stod på det gamla staffliet i köket var en blank duk. Herr Staffan tänkte att hans tankar flöt på som aldrig förr. Om han bara försökt tänka lite mer under forna år hade han kanske skrivit böcker och essäer som fått Nietzsches och Kierkegaards skrifter att se ut som mellanstadieuppsatser, men i det gamla arbetsrummet låg endast ihopskrynklat utkast efter ihopskrynklat utkast, idéer som tog sig halvvägs genom graviditeten innan de aborterades. 

Trots att det liv som Herr Staffan levt hade varit genomsnittligt men tillräckligt fyllt med glädje för att nöja de flesta tyckte han inte att det var komplett. Och nu stod han inför det som alla ställs inför: Vad man än gör finns det inget sätt att undvika döden. Den kommer för oss alla, och vad vi väljer att göra innan dess är upp till oss. Ja, tänkte han. Så må det vara. Men att alla dör betyder inte nödvändigtvis att ingen överlever. Han undrade tyst för sig själv om att fortsätta leva och att överleva verkligen var samma sak. På sätt och vis tyckte han att Beethoven, Picasso och Nietzsche hade överlevt. Deras tankar och bidrag till konst gjorde ju det. Han insåg nu att det han så länge legat och grubblat över inte hade att göra med en rädsla för att dö, utan en rädsla för att bli bortglömd. Han hade levt ett simpelt liv som hantverkare just för att kunna överleva säkert, men i slutändan var det bristen på risk som skulle döda honom på riktigt. Kanske hade det varit värt det att lämna den stora väg som de flesta följer, för att göra något spännande, för att bli ihågkommen. Herr Staffan tänkte på att det enda tåg som någon någonsin diskuterar är ett som har spårat ur.

“Nej. Nej, det gjorde han faktiskt inte.”

Den här gången var det Herr Staffan som fick en chock när sjuksköterskans gälla röst väckte honom från hans djupa funderande. Dock fyllde hennes plötsliga svar honom med en viss lättnad. Många andra fanns det som inte heller hade lärt sina döttrar att fiska, och som aldrig någonsin gjort något annat som av någon anledning anses vara viktigt. Miljontals människor var det som aldrig på något sätt ens närmat sig Beethoven, Picasso eller Nietzsche, och som dog ändå. Även ett tåg som spårar ur kommer någon gång sluta diskuteras. Om inte tidigare så glöms det när världen fylls med flammor och havets vatten kokar, när universum vänder riktning och utplånas lika snabbt som det skapades. Herr Staffan skulle dö, och han skulle utan tvekan bli bortglömd, inte för att han var värdelös, utan för att han var ordinär. Om en utomjordlig civilisation skulle hitta vad som fanns kvar av jorden efter människans undergång hade de inte brytt sig en smula om att Herr Staffan någonsin vandrat omkring på dess yta, och det var okej. Även utomjordliga civilisationer kommer en dag stå öga mot öga med universums bekymmerslöshet, och ingenting överlever en sådan konfrontation. Ja, Herr Staffan levde och dog som en högst ordinär man, men ända tills nu, liggandes på sin dödsbädd, hade han varit nöjd med detta. Ordinär. Ordinär och nöjd. Kanske var det trots allt det ädlaste man någonsin kunde vara.

Med den tanken stängde Herr Staffan ögonen. Kanske målades hans krämigt vita lakan om till en lerig svart nyans. Kanske gick ljusstrålen som hade reflekterats mot det från blek till fylligt gul. Kanske lättade den dystra dimma som rått utanför. Kanske lämnade de spöken som härjat för att spöka någon annanstans, eller för att inte spöka alls. Kanske lagade den kraschade vasen sig själv. Kanske var det dags för universums enorma lunga att pusta ut, att dra ihop sig och krympa, motreaktionen mot den inandning som skapat Herr Staffan och hans tankar till att börja med. För honom spelade det inte någon roll, och det gjorde det inte för någon annan heller.

Textförfattare: Edvard Sundström N18b

Det här var den vinnande novellen i årets Novelltävling.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *