Novell: Kan man lägga sitt hjärta i fel persons hand, lägger jag mitt hjärta i din.

 

Jag sitter längst bak i moskén på läktaren. Jag kollar ner och ser mina två bröder och min far sätta sig bekvämt på mattan deras knän vant vilar på, med pekfingret på höger knä som markerar bönens tempo och rytm, med kropparna riktade mot Mecka. De har precis varit och tvättat sina händer, fötter och ansikten noggrant. Precis som man alltid gör innan en bön. “Det handlar om att vara ren både till själ och kropp inför gud min dotter, renlighet är en del av det mönster islam har” har min far alltid sagt till mig.

Ett tjugotal skolösa män gör sällskap med min far och mina bröder, kring den vackra mattan som fyller hela moskéns golv från hörn till hörn. Så många år jag suttit här och studerat väggarna som är täckte av mosaiker i blåa och gröna nyanser och mönster som formar sig likt blommor och citat från koranen däremellan. Det finns ett lugn inom mig så fort jag kliver in här, in under  taket där inte bara böner sker, utan en gemenskap bland människor som delar nyheter och tro med varann. Min mor sitter bredvid mig och lägger handen över mitt lår och klappar två gånger, som ett tecken på att nu ska jag koncentrera mig och vara närvarande. Jag vrider på blicken och kollar på min mor som sitter med en vacker silkes långärmad klänning som går ner till fotlederna och slingrar sig upp som en krage över hennes hals. En mörkbrun slöja faller ner över hennes ena axel. Den framhäver hennes stora bruna ögon, medan jag vet att hennes volymstora lockar framhäver dem mer än så och formar hennes ansikte som i en perfekt form. Jag vänder blicken tillbaka och min koncentration ligger inte i bönen och imamens självsäkra röst som fyller moskén med ett oförklarligt lugn. Inte heller gläds jag utav att det är fredag. Eller det faktum att jag för en gång skull önskar att jag hade mens denna vecka, så att jag ej var tillräckligt ren för att vistas här inne, enligt min far. Han förklarar att under menstruation är man rituellt oren.

Rituell renhet krävs utifall att en gudstjänsthandling ska vara giltig. När min far tvättar sig innan bön så gör han det länge och noga, med ögonlockens tyngd som blundar. Jag kan förtrollat fastna med blicken och föreställa mig hur han trycker bort alla onda  tankar som fyller hans huvud, i ett försök att bli fysiskt ren. Att vara rituellt ren beskriver han som något då kroppens yta är helt ren, för att sedan själen ska kunna bli ren och även huvudet och dess tankar.

Nej, mina tankar ligger i någon annans hand. Vars lätta beröring hade försiktigt tagit av min slöja och fört mitt slitna hår bakom mitt örat. Vars hand hade dragit dess fingrar över min kind och sedan fört mitt huvud nära. Nära nog att dess utandning hade varit min inandning, innan mina läppar nätt och jämt snuddade vid en annans läppar. Några läppar jag alltid fastnat med blicken på men aldrig vetat varför. Tankar som varit nära, men alldeles förbjudna och därför blåst bort med Sveriges kalla motvind. Men här var de, starkare än någonsin, brinnandes och förbjudna. Elina, Elina var i mina tankar. Dotter till en präst i svenska kyrkan. Elinas far som under många år fört vilda diskussioner med min far, som inte lett till något positivt, utan enbart skiljt våra familjers vänskap och våra religioner längre ifrån varandra. Tills en kväll för ett år sedan som alltid tycks befinna sig i mitt bakhuvud.

Men här sitter jag, med hjärtat dunkandes upp i öronen. Racha, 18 år och i längtan efter studenten som kommer om en månad. I längtan efter Elinas händer, hennes små och mjuka läppar och hennes alldeles klar blå ögon som aldrig kollat på mig på så vis som de gjorde häromdagen. Eller de kanske dem alltid har, jag kanske bara själv varit blind. Min längtan återgår till handsvett och jag rycker till utav imamens sista ton i bönen och reser mig snabbt upp för att vara först ut ur moskén. Luften dras in i mina lungor och ångesten växer. Hur förklarar jag detta för min far? Hur kan min dröm på någorlunda vis inte enbart vara förbjuden eller leda vidare till ett allt för storslaget problem? Hur kunde jag, en alldeles vanlig flicka, med hjärtat fött som i koranen, falla för den söta grannflickan med klarblå ögon och familj med volvo, villa och hund? Hur kan jag falla för det enda jag inte bör falla för, men också, hur kan jag inte? Nu när jag smakat på hennes läppar och fått känslan av att jag äntligen kan andas, hur kan jag då inte kräva det enda som behövs i mitt liv?

Jag kommer ihåg en kväll för ett år sen, vi var på middag hos Elina. Min far och hennes far, prästen. De satt och diskuterade något oviktigt om gårdagens fotbollsmatch. Det var något speciellt med fotbollen som fick deras ögon att brinna när de talade med varann. Samtal kunde nämligen gå från att Zlatan var överdriven till att min far nästan skrek till Elinas far att han var en sådan fundamentalism, att han tolkade inte enbart bibeln efter varje mening utan även allt annat, att det inte fanns något annat än hans åsikt. Självklart ledde diskussionen vidare då till att min far var en sådan islamist, vilket han uttryckte med ett negativ tonläge. Jag förstod aldrig varför de tog så illa upp när den andre sa hur stark den andres tro var. Sanningen är att Elinas far är nästintill fundamentalism, varje ord i Bibeln för honom tycks vara en lag att följa. Medan min far beter sig som en islamist. Inte nog med att han tolkar Koranen väldigt bokstavligt, han håller strikt när det kommer till religiösa principer. Min far var grinig och trött denna middagsbjudning. Det var mitt under månaden ramaden och solen var strax på väg ner. Min far hade varken ätit eller druckit under timmarna då solens strålar värmt Sveriges kalla yta. Han hade övat disciplin och ägnat alla sina tankar åt Gud under dagen och var beredd att tacka nej till middagsbjudningen då han ändå inte tänkte äta. Men Elinas far nämnde något om gårdagens match och min far sa att han kunde komma över en stund med mig. Min far är väldigt strikt när det kommer till regler och att följa budskapet inom Koranen. Han har heller aldrig låtit mig läsa texterna på svenska, då han säger att det inte är samma ord, att Koranen ej går att tolka. Det har jag respekterat. Eftersom att Koranen är skriven på arabiska så blir den svenska version endast en tolkning av budskapet. Min far säger även att orden är gudomliga och att Koranens hjärta begrundar sig i himlen. Vilket leder till att han ibland lägger ifrån sig den skriftliga Koranen för att finna en ro inom sig och föreställa sig himlens Koran.

Jag har diabetes och lågt blodsocker, vilket har lett till att min far inte låter mig delta under fastan, under ramadan. Då en sjuk ej bör delta. Om ens tillstånd kan bli värre och det påverkar ens hälsa eller om en läkare ber än att avstå från detta, är det något man bör göra. Vilket i mitt fall skedde för sex år sedan när jag under fastan svimmade tre dagar i rad. Efter det så är ramadan inget jag får delta i, efter läkarens råd och min faders bestämda röst. Vilket jag nog anser är lika bra, då jag tycker det är en gammal tradition som jag gärna inte själv vill lägga mina händer i. Min far brukar sucka över mina tankar angående att moderinsera mer inom islam. Han kallar mig modernist och precis som Elinas far uttrycker alla ord som har med islam att göra med en negativ ton så gör min far desamma med ordet modernist. Men det är inget jag egentligen tar åt mig av. Självklart har jag min tro, men sanningen är att jag har mina tvivel med. Min tro har alltid blivit påtvingad, vilket gör att den existerar klart och tydligt. Men jag har alltid behövt följa min faders åsikter och aldrig fatta mina egna, om min egna tro. Jag äter aldrig mat som innehåller griskött, det anser även jag vara haram. Dels för att Gud sagt att man ska avhålla sig ifrån griskött och grisfett. Sen finns det den vetenskapliga biten då griser drabbas av mask eller som att influensavirus kan avföras från griskött. Avstår helt enkelt. Där håller jag med min far om att det vi äter i vårt hus inte ska komma ifrån grisen och resten i köttform ska vara halal.

Egentligen har jag själv ingen förståelse över varför jag har en sådan stark åsikt om just halal­slakt, men jag tycker det ligger något fascinerande i det. Hur man halal­slaktar går till på så vis att djuret blir snittat över halsen. Djupt nog för luftstrupen, matstrupen och karotidartärerna. Dock utan att ryggmärgen skärs av. Djuret hänger upp och ner tills allt blod har runnit ur kroppen. Fascinerande så att säga. Det skulle jag aldrig nämna för mina vänner, då de respekterar mitt val av mat, men tycker viset djuret blir slaktat på är absurt. Då de anser att vanlig slakt i Sverige då djuret får  bedövning innan slakt är det enda rätta. Precis som jag aldrig skulle nämna för mina föräldrar att under de senaste studentskivorna har mitt blod haft rinnande alkohol i sig.

Under uppväxten min har droger och alkohol knappt varit ett samtalsämne, det har enbart varit strikt förbjudet. Men jag har insett de senaste året att mitt samvete inte är smutsigt, trots att jag då och då tar några drinkar med mina vänner. Jag antar att det är okej, okej att inte vara skräddarsydd efter Koranens ord eller från min faders stränga uppfostran. Jag måste forma mig själv. Jag tror att om Gud älskar mig, kommer han inte straffa mig för att jag brukar alkohol då och då.

Treenigheten hade min pappa mumlat när han skådade en tavla i Elinas hus som föreställde Gud, Jesus och den heliga anden. Jag kunde nästan höra hur min fader irriterade sig över alla dessa målningar och tavlor i deras hus. Han tycker det är obegripligt att Gud skulle framföra sig som något annat än just en Gud. En stor synd, en av det största, inom islam kallas Shirk. Någon eller något ska jämställa Gud. Muslimer uppfattar Kristna som syndare då dem böjer sig inför Kristus, tillber honom och gör människa till en Gud, eller som att Gud uppenbarar sig som människa i bibeln. Far skakar på huvudet.

“Människoform är Gud då inte och han är även obegränsad, och hur kan man avbilda det som inte går att begränsa?” Brukar min fader alltid säga. Han påpekar även att man ej ska dyrka bilder vi huggit till själva, då Gud skapade både oss och vårt hantverk. Elina och jag stirrade på varandra med de där ögonen som tydde på “nu bryter helvetet ut”. Elinas fader stirrade bara ut över bordet medan han dukade fram tre tallrikar. Han gav ingen spydig kommentar och jag kunde nästan känna Elinas utandning flyga in i mitt ansikte med världens fart. Elinas far bad alla slå sig ner och kollade tyst på faders tomma yta framför sig.

“Ska du inte ens ha ett glas vatten? Eller kanske en köttbit att hugga in i?” sa han och flinade och jag och Elina gav ifrån oss ett fniss. Min far stirrade på mig allvarligt, som att jag nyss bröt mot någon lag om att skratta gör man bara utomhus. Jag tystnade och far sa “jag avstår” med bestämd ton och lade till “skulle inte äta de som serverades ändå”. Vilket jag höll med om. Vanlig köpt fläsk från Ica hade Elinas far köpt, som av någon anledning alltid lyckades glömma bort att vi enbart åt halal­kött. “Vi är muslimer och äter inte gris” brukar min far behöva nämna nästintill varje måltid som bjuds hos Elina. Kanske hade det med hans egna argument och hans icke tro i halal att göra. Eller så kanske han inte brydde sig speciellt mycket om att respektera att vi ej åt gris. Men slutade tvärt att haka upp mig på dessa tankar och tog för mig av potatisarna och grönsakerna som stod serverade framför mig. Middagen gick bra. Pappa gick från grinig till övertrött och fick skrattanfall stup i kvarten. Men det roade oss andra bara och världen kändes problemfri.

Jag minns redan här hur mina ögon alltid letade sig in i Elinas och hur hon lätt brukade klappa mig lite på låret så min hud nästintill knottrade sig. Kommer ihåg hur jag stod i badrummet och försökte tvätta bort handsvett som tycktes satt sig permanent. Då bröt helvetet ut. Jag hörde skrik, sedan glassplitter och tystnad. Handsvetten lyckades sprida sig över hela kroppen och pulsen gick upp likt ett djur som precis ska gå till attack. Jag slog upp dörren och sprang ut i köket. Min far och Elinas far satt tysta mitt emot varandra och var vända emot fönstret som bredde ut sig längst ena väggen. Deras ansikten såg helt oförståeligt på Elina som stod på golvet mitt i en hög av glassplitter. Tystnaden kändes öronbedövande och jag fick samma panikkänslor inombords som man hade när man var liten och någon riktade ett gummiband emot än, på väg att släppa ena fingret så den skulle snärta till än. Alla led totalt av tystnaden som om en högre kraft hade klippt av våra stämband. Tills Elina vid den stunden ändrade allt.

“Ni två, ni måste sluta. För jag står inte ut mer”. Hon andades ut orden i ett skrik nästan och fortsatte med att slänga ur sig mening efter mening. “Jag och Racha har växt upp med två religioner, två olika religioner. Racha är troende muslim och jag är troende kristen. Så ja, vi vet båda att Racha inte tycker Jesus är en frälsare och att han inte uppstått för människans synd. Vilket jag tror. Jag tror att vi blir fria från våra synder genom Jesu blod, vi får de förlåtna tack vare honom och att han dog för vår skull, för att ge oss evigt liv.

Racha tror även att Jesus inte ens korsfästes, utan att Gud förvandlade en annan människa till att se ut som Jesus. Men det ändrar inte de faktum att jag är kristen och har en tro i Jesus. Jag tror att Jesus var Messias. Guds son, Gud själv som kommit till i mänsklig gestalt på vår jord. Skulle jag förneka Jesus skulle det inte finnas något evangelium kvar för mig. Förutom det första testamentet hade resten av Bibeln inte existerat om inte Jesus kommit till. För att tala mer om Bibeln sen, jag tror inte heller att kristna förr i tiden förvrängde tolkningen av Bibeln? Så som Racha gör. Racha tror ju att kristna tolkat fel och där av nu lever i en tro blandat med sanning och lögn. Att Koranen kom senare med rätt budskap. Men hindrar det mig ifrån att sluta tro på de orden som står i Bibeln? Nej. Jag tror att Bibeln är vägen till frälsning och att Gud är EN, men att han har uppenbarat sig genom tre, Fadern, Jesus Kristus och den Heliga anden som kan vara närvarande i Guds skapelse. Även om Racha tycker detta är absurt och inte alls håller med, ändrar det ej min tro. Det ändrar inte heller vår vänskap eller förhindrar oss ifrån att vara vänner.” Jag hade långsamt satt mig ner på stolen på ena änden av bordet, så jag kunde kolla rakt på Elina men även blicka ut över bordet. Min mage fladdrade till när hon log och jag tryckte fort bort känslan, ovetandes då, vid den tiden om var den känslan senare skulle leda. Min far tog sats och jag avbröt honom med en lättare host och fortsatte på Elinas spår.

“Alla religioner har något gemensamt. Alla religioner kan bindas samman trots deras olikheter och olika historier. Genom en känsla, om inte fler! Vad är det ni känner inom er när ni tänker på Gud? Tro, kärlek? Eller kanske den känslan av trygghet som tar er igenom en svår tid till ljusare stunder? Hopp. Den känslan är gemensam och den kan ingen ta ifrån er. Kolla på er, ni har varit vänner så länge jag och Elina levt. Varför ska det alltid sluta i bråk för?”. De båda männen med lite förtunnat hår på huvudena och ansikten som började vandra emot ålderdom fortsatte stirra häpet på oss och Elina log brett. Belåten över att ha gjort de pratglada och argsinta gubbarna häpnade av tystnad. Hon slog sig ner mitt emot mig, på andra änden. Sen sa hon “okej gubbar, rabbla upp några likheter mellan våra religioner, så ska vi se att ni är mer lika än vad ni tror”. Båda började smått mumla då stämningen långsamt bröt sin stela elektricitet. Istället tycktes rummet fyllas utav något annat. Något som var en blandning mellan tro, hopp och kärlek.

Konversationen fortsatte enda fram till efter midnatt och där togs det upp om olika personer från Bibeln som även nämndes i Koranen. Om att ängeln Gabriel uppenbarade sig för Muhammed och talade från Gud med ord han skulle framföra till människorna. Precis som att ängeln Gabriel är en ängel som nämns i Bibeln med, som även ibland i Bibeln var Guds sändebud till människorna. Där gick det vidare till att änglar var guds sändebud i båda religionerna. Då kom de även fram till att Gud uppenbarar sig för änniskor genom att tala till olika profeter. Sen till att världen och universum skapades utav Gud. Sen till att abrahamsberättelserna har de gemensamt och där nickade dem båda lite smått belåtsamt. Sen diskuterade de människors fria vilja och jag och Elina diskuterade vidare om att vi dock har ansvar för våra handlingar och våra fäder såg stoltare ut än någonsin. Den slutliga diskussionen handlade om bön och de tog ett tag innan de lyckades formulera sig och finna likhet. Till slut sa min far att i islam finns det en friare bön som kallas doa. Elinas far nickade och sa att han ej hört talas om den. Min far började berätta att vid en doa ska man ha utsträckta armar, öppna ögon och med egna ord be. Be om om hjälp för problem eller helande inom sjukdom. “Vilket på sätt och vis är likt hur ni ber, ni kan be väldigt fritt och hur ni vill”, sa min far och Elina log och blinkade med hennes vackra ögon emot mig. Känslan som befann sig i det rummet växte in i väggarna och varje gång jag befinner mig i det köket kan jag nästan känna hur orden talar tillbaka till mig och påminner mig om att olikheter inte alltid spelar någon roll, så länge det finns kärlek på vägen.

Jag andas tungt. Bär känslan av hela universum inom mig. Himlen skiftar i rosa, lila, blått och gult och någonting däremellan. Alla känslor känns finslipade, som att alla kanter slutat skava och all stress tryckts ut av någon otrolig kraft. Kraften att älska, älska med hela sitt hjärta. Jag slingrar Elinas hår kring mitt finger och tänker på hur förbjudet det är. Hur skönt förbjudet det är att gå emot normer och stränga föräldrar. Bara för att få känna något som är så levande och inte förbjudet alls. Kärlek. Spelar ingen roll om Gud säger att en man ska leva med en kvinna. Eller det faktum att vår familj inte skulle ta detta bra. Speciellt inte våra far och morföräldrar som har tron strypt runt halsen om dem. De skulle varit mer okej om jag var man, då män har mer rätt än kvinnor att vara med någon ifrån en annan religion. Det är hur dem ser det. Trots detta står det inte med exakta ord i varken Bibeln eller Koranen att detta är strängt förbjudet. Vilket ger mig hopp. Hopp om en framtid med Elina. Spelar ingen roll om vi fyller ett hus med både bönemattor och Jesusbilder. Så länge jag får leva under samma tak som henne. Så länge jag får vakna på morgonen med hur hon drar in mig i hennes famn. “Så länge jag får äta halal­kött” säger jag högt och hon skrattar högt. Så klingande högt att hela världen för några sekunder tycks stanna. Så länge jag får höra hennes vackra skratt tänker jag och värmen kittlas i min mage. Inte som några få fjärilar, utan snarare som en cirkus eller ett zoo. Jag ler utav tanken och hon kollar på mig som att bredvid henne ligger hela hennes värld. “Du får göra vad du vill Racha, min tro eller din tro skiljer oss inte åt. Utan för oss närmare. Det tänker jag se till”.

Hon andas tyst och för sitt ansikte närmare mitt. Berget vi ligger på känns gummiflytande, som att den mjuknar precis som vi gör. Precis som att vi släpper våra murar här och nu och låtar oss själva känna. Elina, med hennes klarblå ögon stirrar in i mina och fnissar till. “Tro, hopp och kärlek Racha. Störst av de är kärlek” och så kysser hon mig med en ny intensivitet som får mitt hjärta att slå hårt, samtidigt som det känns som att de stannar till. Sen säger hon “och jag tänker känna kärlek med dig. För kan man lägga sitt hjärta i fel persons hand, lägger jag mitt hjärta i din”.

Av: Camilla Björk
Foto: CC0 Public Domain

Källor:

Webbsida
Religionsfroknarna, “Islam”, hämtat från: http://religionsfroknarna.se/?page_id=18

Webbsida
So­rummet, “Moskén”, hämtat från: http://www.so­rummet.se/fakta­artiklar/mosken

Webbsida
Religionskunskap, “Likheter mellan Judendom, Kristendom och Islam”, hämtat från: http://religionskunskap.weebly.com/uploads/5/9/1/1/5911428/likhetermellanjudendom.pdf

1 comment

  1. Pingback: Språkutvecklande arbetssätt inom religionsämnet | Strategier för lärande

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *