Novellvinnare: Beslutet

Vinnaren i Täby Enskildas novelltävling är Sophia Bergmiller i S13a! Läs hennes tankeväckande novell Beslutet!


Varje gång jag andas ut immar glaset igen lite mer. Detta är ett problem, då det just nu är livsnödvändigt för mig att kunna se ut. Jag är balanserad på tåspetsarna, lutad framåt, och utsträckt så långt det går, så att jag precis kan kika över kanten av det opraktiskt högt placerade fönstret. Jag har stått här i en kvart, alldeles för länge, men vakten jag väntar på har inte kommit förbi än. Jag har börjat få mjölksyra i benen, och med varje minut som passerar växer paniken.

Det är mörkt ute, så om jag bara tar mig ut borde det vara lätt att försvinna i en buske eller bakom ett träd. Men här inne är det ljust, och öppet, och jag borde inte befinna mig i det här rummet just nu. Om någon kommer förbi, om någon råkar se min silhuett i fönstret, om någon hör mig… Så många saker kan gå fel, och varför har vaktjäveln inte patrullerat förbi än? Jag tvingar mig själv att andas långsamt, lugna fina tysta andetag, och fokuserar på att mentalt dubbelkolla min väska igen.

En svart ryggsäck, med extra kläder, en flaska vatten, energibarer, ett första hjälpen kit, och 3000 i kontanter. Det är allt jag kommer kunna ha med mig. Jag kan inte ta risken att ha ett kreditkort, eller en mobil. Allt som går att spåra fick åka. Det var inte lätt att få tag på kontanta pengar heller, jag var tvungen att långsamt samla på mig sedlar – och ibland mynt – genom att ta ut pengar, köpa andra saker, och sedan spara det som blev kvar. Men det var ändå lätt jämfört med att få tag på en helt svart ryggsäck – visserligen lätt att hitta och köpa, men hur skulle jag kunna motivera inköpet?

Jag har ett dussin väskor och ryggsäckar, alla dyra, alla av välkända designers, alla helt olämpliga för mitt syfte. För små, för ömtåliga, och definitivt för iögonfallande. Så jag köpte elva nya billiga ryggsäckar i olika färger, och deklarerade att min nya hobby skulle vara att dekorera dem. Sedan köpte jag pappersblommor, glitter, lim… och dekorerade nästan alla ryggsäckar. Fasligt fula kreationer kom till liv, och jag tvingades inse att jag inte hade en framtid inom ryggsäcksdesign, men jag hade fått det jag behövde. I kontrast var maten otroligt lätt att få tag på, den fanns redan i minikylskåpet på mitt rum.

Kläderna behövde jag inte heller köpa, jag har alltid föredragit svarta kläder och hade så samlat på mig ett helt sortiment. X hade alltid ogillat min tendens mot det gotiska, när jag var liten och inte fick välja mina kläder själv än var nästan vartenda plagg vitt. X sa att det var lämpligt för mig, eftersom jag var utvald. I början trodde jag honom, jag var ju bara ett barn och hade fått höra liknande saker hela livet. Men när jag blev äldre blev jag också mer och mer trött på att inte få välja mina kläder som andra, och det var insikten att till och med barn yngre än jag njöt av denna frihet som blev droppen. Efter en lång kampanj som involverade, bland annat, konstant nersmutsning av mina skinande vita kläder och, vid ett tillfälle, en vägran att klä på mig alls, fick jag äntligen tillstånd att välja min klädsel. Och det tog mig bara två månader att uppnå detta, även om jag förmodligen kunde ha kortat ner den tiden om jag bara hade använt taktiken att snubbla runt överallt i ett lakan från första början.

Jag är helt inne i mina egna minnen när jag ser rörelse ur ögonvrån, och reagerar först inte alls. Sedan rycker jag till, och ramlar nästan när jag börjar smyg-rusa mot dörren. Min rutt är inövad så gott det går, bitvis, aldrig hela vägen, och delen som ska ta plats utanför huset inte alls. Även om timingen borde stämma är det helt omöjligt att vara säker, ett faktum jag är djupt medveten om när jag rör mig mot utgången.

Författare: Sophia Bergmiller
Foto: Vincepal CC BY SA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *