Panik i akrobatik: att släppa taget

Jag sitter med mina vänner i skolan en tidig måndagmorgon. Vi har varit vänner sedan dagen vi började gymnasiet och inte tänkt tanken på att bredda vår umgängeskrets i skolan. Vi har ju varandra. Under rasterna sitter vi alltid i samma soffa i samma mörka rum bortom skolmatsalen och pratar. Det har genom åren blivit vår fristad. Där vi kan få tid för varandra, dricka kaffe och försöka tänka bort de långa krävande skoldagarna. Vi får tid att uppdatera varandra om vad som händer i våra liv bortom skolan, eller bara få skratta av oss utan att få en arg blick från en lärare. Vi har alltid älskat den fula beiga soffan och fruktat den dagen då vi kommer tvingas skiljas från de stunder vi har där varje dag.

     Men häromdagen när jag kom till skolan var stämningen inte densamma. Något kändes fel. Efter att vi tillsammans försökt greppa det som hängde i luften kom vi fram till att vi inte hör hemma här längre. Den här delen av våra liv är över och vi känner det i kroppen. Plötsligt skapas ett tomrum inom mig. Tiden mellan slutet av skolan och början på det nya livet är inget jag tänkt på förut. Det är som när en akrobat hänger med knäna i en gunga flera meter upp i cirkustältets tak. Sedan lossar han benen från gungan för att falla ner och ta tag i den andra akrobatens händer för att sedan svingas vidare genom luften. De där sekunderna, de där centimetrarana, när akrobaten inte längre hänger från gungan men inte heller hunnit röra vid den andre akrobatens händer. Där är vi nu. Hängande fritt flera meter upp i luften utan någonstans att hålla i oss.

      Nu när man inte längre är en självklar medlem på familjesemestrarna men inte vet ett skit om hur man reser ensam. När man inte vill göra något annat än att flytta hemifrån men inte har ett öre att betala hyra för. När man har ett körkort men ingen bil. När man börjar förstå vem man själv är mer än någonsin men samtidigt inte har någon jävla aning om vad man vill göra i livet. Eller att man vet vart man vill men har noll koll på hur man tar sig dit. Det stillastående, samtidigt som känslan av att vara närmare än nånsin, får mig att känna ett tomrum. Även om vi inte längre hör hemma i den beiga soffan så tvingas vi sitta där.

Skribent: Freddie Wigren

4 comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *