S2B i Turkiet: Täby Enskilda reser

En vecka av sorg för Täby enskilda, en vecka av gråt och ångest, vecka 12, veckan då tvåorna reste bort. För att dämpa ångesten något ska ni som storkonsumerade näsdukar få en glimt av vad S2b roade sig med under denna vecka…

Flyget lämnade Arlanda med många förväntningar och ett stort lass flygrädsla. Mot förmodan landade både första och andra planet finfint och vi kom till hamnstaden Izmir! De svettiga svenskarna mottogs av en lite spontan skara turkiska elever som senare skulle få ta hand om oss i en vecka. Men innan kramandet med turkar började blev det en avstickare till Pamukales vita kalkstensklippor. Ett dopp för de röda snart-russinsvenskarna i Cleopatras tusenåriga mineralpool.

Just som sig bör så fick några koreanska turister även en glimt av vår extrema sångtalang när det var ABBA för hela slanten i Efesos amfiteater.

Tre timmars bussresa senare omslöts vi av den varma känslan av att vara med främmande människor påväg någonstans i en främmande stad. Med tänderna fulla av oliver, ost, paj och sött bröd satt vi i skolbänkarna morgonen därpå och läste texter om Tom Cruise på mellanstadie-engelska, löste matte på universitetsnivå och dansade små grodorna.

Trotts all den fantastisk vänlighet och generositet som dagarna var beströdd med, så blev det en hård kamp för Sverige när fotbollklockorna ringde. Först skulle inte 69% av svenskarna få tillåtelse att vara med och spela, dessa 69% saknade nämligen vissa vitala kroppsdelar, som uppenbarligen var nödvändig för fot-bollande, och en överlägsen förmåga att föda barn som uppenbarligen la en kosmiskt krokben när det gäller att jaga runda föremål.

Med blå-gul seger var ett slag slaget för Sverige och ett för jämställdheten! De långa, blonda, nordiska skönheterna fick lärarna att bli kamelrika och samtidigt väldigt elevfattiga, dessa skönheter ägde en förvånade lite möjlighet att föda barn men i gengäld vissa praktiska kroppdelar när man spelar fotboll i Turkiet.

Långfredagen var förtidspensionerad just i år, för redan på tisdagen var nigarafallens sorgedag, och inte många ögon var torra när bussen för sista gången rullade från den turkiska skolan och vi flaxade hemåt mot den underbara snön och alla dess förmåner.

 

 

Skribent: Lia Sundlöf Byrler
Fotograf: Nora Andersson Eklund

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *