S2C i Istanbul: Täby Enskilda reser

Matäventyr i Istanbul

Att Turkiet har en speciell sorts mat att erbjuda är ingen hemlighet. Olika sorters kebab, fisk och söta efterrätter finns på varenda restaurang. Och restaurangerna, dem finns det gott om. Jag är i Istanbul, redo att låta mig förföras av allt i matväg som Turkiet har att erbjuda.

Vårsolens strålar värmer asfalten, fåglar kvittrar i ett träd en bit bort och en gammal man tränger sig fram till vårt bord. I famnen bär han på en mängd halsband i olika former och klara färger som han försöker få mig att köpa trots mina protester innan restaurangpersonalen föser bort honom. Strax efter det kommer de själva ut med vår mat och på bordet framför mig ställer de ner en tallrik med kalla pommes och en smörgås som är mycket större än den såg ut att vara på bilden. Det är en Chicken Döner Kebab Sandwich och med kycklingens lite kryddiga marinad som sugits upp av brödet är det den minst torra måltiden jag äter under hela resan; för de turkiska restaurangerna är inte kända för att vara generösa med sås. Men det de missar i såsväg tar de igen i service.

Vi är ett stort sällskap på 13 ungdomar som zick-zackar oss fram på den smala gatan och från alla håll kommer utrop om att vi absolut borde äta hos dem och är vi säkra på att vi verkligen inte vill ta en snabb liten titt på menyn? Man föser ihop fem bord för att vi ska få sitta tillsammans, och visserligen ser de oss enbart som en stor inkomstkälla, men vi känner oss ändå lite jobbiga som orsakar sådant besvär. Vår oro över att vara omständliga avbryts av ett plötsligt utrop från en minaret. Vi lyssnar fascinerat när två minareter, en till höger och en till vänster om oss, turas om att ropa ut böner. Det är lite svårt att ta på allvar, för det hela påminner om ett rap battle och vi börjar genast heja på den vänstra minareten som har en bättre melodi på den sångliknande bönen. Min sandwich är lite svåräten, stor som den är och fylld med kycklingbitar som hela tiden trillar ner på den vita tallriken. Men oj, vad god den är. Brödet är knaprigt på utsidan och saftigt på insidan och kycklingen marinerad precis så där lagom kryddigt. Det är lunchdags och jag sitter med mina vänner på en restaurang i Sultanahmet, den äldre delen av Istanbul.


När det mörknat slår vi oss ned vid bord utanför en restaurang med röda värmelampor på väggen. Det hänger filtar över stolsryggarna och kvällsluften doftar av blommor och våtservetter. Inifrån köket hör vi klanger av glas och bestick och jag bestämmer mig för att prova på Adana kebab. Den serveras med kalla pommes – det verkar vara ett hett tema i Istanbul – och en liten hög med ris tillsammans med strimlad isbergssallad och några skivor tomat. Köttet är små torra, bruna bitar som liknar bark och efter lunchens saftiga smörgås känns det som att äta sand. På marken vid bordets kant sitter två katter, en stor och en liten. Deras pälsar är nästan guldskimrande och de har stora, tiggande ögon. En av mina vänner sträcker ut en hand och släpper ner en bit kött till våra små vänner medan han ler stort. Plötsligt vrider han på huvudet och hans blick fästs på en man som kommer gående nedför gatan. På huvudet balanserar han utan sina händers hjälp en stor platta täckt med vad som verkar vara en gigantisk hög med tyg. Vi följer hans lätta steg med häpnad och detta är utan tvekan en av de mest imponerande händelser jag varit med om under en middag.

Men min matresa tar inte slut där. Nästa dag är vi på benen igen och redo för nya smakupplevelser. Några populära snabbmatsvarianter i Istanbul är den grillade majskolven, de rostade kastanjerna och de torra brödringarna. Dessa säljs i små stånd som finns tillgängliga nästan överallt. På gatan utanför palatset Top Khapi som leder ner till torget mellan Blå moskén och Hagia Sofia, där står män uppradade vid sina stånd och slåss om kunderna. Jag bestämmer mig för att smaka, och köper en grillad majskolv för två turkiska lira av en liten, rund man med snälla ögon. Jag får en hel majskolv i en servett i handen, kryddad med salt och den är lite svartbränd i kanterna. Lite sorligt nog blir jag inte förvånad när majskolven i min hand visar sig vara den torraste jag ätit. En aning besviken slänger jag den halväten i en papperskorg men låter mig inte dras ner av den upplevelsen – det finns mer att testa! Och det är precis det jag gör. Något annat som Turkiet – tydligen – ska vara bra på är färskpressad granatäppeljuice. I vad som bokstavligen är ett litet hål i väggen står en ung pojke med händerna färgade röda av fruktsaft. Han kan ingen engelska, men tack vare lite pekande på skyltar från mitt håll lyckas vi alla fall komma fram till att jag vill ha en liten granatäppeljuice. Inte en stor då? Nej, en liten. I slutändan får jag en mellan. Det gör inget, jag skulle gärna köpa flera stycken bara för att få se honom arbeta lite till. Aldrig någonsin har jag sett någon utföra ett arbete så snabbt och skickligt. Pojken skär snabbt upp granatäpplen i halvor och pressar dem sedan över en sil för att samla upp fruktköttet. På rekordtid har han fyllt min pappersmugg och satt på ett lock komplett med blårandigt sugrör som han räcker fram med ett litet leende. Jag tackar och går bort en liten bit innan jag smakar. Jag har aldrig smakat granatäpple förut och vet inte riktigt vad jag ska vänta mig, förutom att jag har fått veta att det har en speciell smak. Och lite chockad blir jag ju, när min tunga krullar sig för att det är så surt. Men gott är det, även om min mun känns så där sårig efteråt som när man har ätit alldeles för många sura godisar.

Men ingen matupptäcksfärd är komplett utan sötsaker, vilket jag hittills saknat. Detta problem åtgärdar jag inne i den stora basaren, när mina krafter tagit slut efter att ha irrat omkring i de oändliga gångarna och skakat på huvudet åt män som vill erbjuda mig sjalar (“Kashmir, kashmir!”) fler gånger än jag kan räkna. Jag sätter mig ner på ett litet café i vad jag anar är mitten av basaren och beställer in baklava. Det är en honungsdränkt skapelse gjord på vad som liknar smördeg och nötter. Jag har fått berättat för mig att det är otroligt sött, vilket jag inte tvivlar det minsta på. På bordet framför mig står snart ett litet fat med tre bitar baklava, och efter att ha ätit en av dem inser jag att jag eventuellt kan ha fått för mycket. För detta måste utan tvekan vara det sötaste jag ätit. Gott som sjutton, men jösses vad sött det är. Jag försöker ge mig in på den andra biten, men kan nästan känna hur diabetesen inte är långt borta och ger istället bort resterna till mina ivrigt väntande vänner. Förgäves försöker jag släcka törsten som uppstått efter allt socker, för min Cola tar slut alldeles för fort. Jag blir tipsad om Ayran, vilket är vatten blandat med yougurt och salt. En riktig törstsläckare, enligt turkarna själva. Jag är lite tveksam men beslutar mig ändå för att testa. Detta är ett stort misstag. Jag kommer nog aldrig smaka något så äckligt igen. Smaken är obeskrivlig, det sticker i näsan och smakar nästan beskt. Chocken efter min nyss söta upplevelse är slående och jag svär ett tyst avtal för mig själv om att aldrig utsätta mig för denna dryck igen.

Sedan är det återigen middag – denna gång på en fiskrestaurang i hamnen. Jag är ingen fiskfantast, men till vänster om mig sitter en av mina vänner och dissekerar en hel fisk på tallriken och till höger om mig har en annan beställt in calamari ackompanjerad av kalla pommes frites. Den var tydligen under förväntan, men fisken däremot var i toppklass, även om den fick en smula äcklade blickar till sig från mina övriga vänner. Efter maten blir vi erbjudna turkiskt te (“On the house, only for you!”). Det serveras i små glas utan handtag och vi bränner fingrarna när vi försöker lyfta upp dem. Några minuter spenderas därför med att försiktigt blåsa på teet och försiktigt nudda glaset för att avgöra när det är okej att försöka dricka. Teet är kryddigt och starkt och precis så som te ska vara, men det är inget i jämförelse med det turkiska äppeltet vi får till frukosten på vårt hostel, som är det godaste jag druckit.

Slutligen har det kommit till sista dagen av vår resa, och vi har en sista delikatess att kryssa av på listan. En av mina vänner har blivit tipsad om att våfflorna i Turkiet ska vara väldigt goda, och jag är inte den typen av person som säger nej till våfflor. Därför spenderar vi en halvtimme med att fråga oss fram på olika matställen ifall de inte råkar sälja våfflor. Vi är nära på att ge upp flera gånger, för det regnar och är det verkligen värt det, men till slut hittar vi det perfekta stället. De som jobbar där talar knappt någon engelska men de är så otroligt trevliga och ler med stora leenden när vi drar stolarna mot stengolvet för att slå oss ner. Vi väljer alla den största våfflan med mest tillbehör och efter lite språksvårigheter förstår vi att vi själva får välja vad vi vill ha på. Jag är först ut och får ställa mig vid disken och peka på vad jag vill ha. Det blir en bas med Nutella och någon sorts hallonkräm, med banan, jordgubbar, kiwi, vad jag tror är en nötröra, chocolate chips, chokladsås och allt det toppat med vaniljglass. Jag har aldrig sett något vackrare i hela mitt liv. Det tar en liten stund innan jag kan äta den (för var är mina bestick?) men till slut lyckas jag skära till en lagom stor bit. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för detta är utan tvekan det allra godaste jag ätit. Jag tror inte på Gud, men någon sorts uppenbarelse känns det som att jag får för det är som om jag har hittat meningen med livet. Mina vänner ser på med förtjusade leenden och skyndar sig att få sin egen våffla. Vi är alla överens om att detta är det perfekta avslutet på vår resa, och att vi efter halva våfflan början må illa av all sötma försöker vi att inte tänka på. Inte heller försöker vi tänka på hur mycket vi dricksar den trevliga personalen medan de slår i händerna av lycka innan vi skyndar oss ut i spöregnet för att ta oss hem till ett ännu gråare Sverige.

istanbul olivia 2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skribent och foto: Olivia Blomgren

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *