Spendera dina kvällar i paradiset

“Och han ba, och hon ba, och jag ba” säger min mamma och snurrar en hårlock runt sitt pekfinger som en stereotypisk bimbo, när hon kommer in i mitt rum klockan 22.00 en måndagskväll. Pinnsmala tjejer med stora bröst och konstant duckface, varvade med tatuerade hunkar som spänner varje liten muskel de har, dyker upp på min TV-skärm i takt med intro-låten till Paradise Hotel. Jag himlar med ögonen åt min mamma och ber henne tålmodigt att gå ut. Det här är inget program man vill se med sina föräldrar. Nu ska det festas, supas och knullas. Fast det är väl egentligen en och samma sak för deltagarna i PH. “Gör någonting vettigt med din tid istället, du blir hjärndöd av det här. Godnatt.” säger mamma och stänger dörren. Nu kan måndagens höjdpunkt börja.

Mamma har förstås rätt. Inte ens om man tittar med mikroskop på varenda del av paradishotellet kan man hitta någon större intelligens. Eller ja, ingen som helst allmänbildning i alla fall då en deltagare trodde att Schweiz var Österrikes huvudstad, medan en annan trodde att den första månlandningen var på 1500-talet. Näsbjörnarna som lever i symbios med Paradise-gänget vet förmodligen mer om omvärlden än deltagarna. Stundvis förundras jag över hur konstiga saker deltagarna säger, och man blir nästan rädd för att det här är vuxna människor som får rösta i riksdagsvalet. Men det är ju det som är så härligt med dokusåpan. Alla som tittar får känna sig smarta! Okej, jag kanske inte har en superkropp eller ett B-kändisskap som går över cirka en och en halv vecka efter seriens slut, men jag har nog ändå förmodligen större chans än dem att komma med i Mensa. Oavsett om man fick F på sitt senaste historie-prov eller precis gjorde bort sig på jobbet, så kan man trösta sig med att man i alla fall vet att människor inte kan få barn med kor.

Anledningen till att skandalsåpan har blivit en del av min kvällsrutin måndag till onsdag, är att den tillåter min hjärna att kortsluta lite ett tag. Underhållningen kommer utan ansträngning. Jag kan lätt låta tankarna sväva bort ett litet tag och sedan abrupt ryckas tillbaka när några av dem har rykt ihop och bråkar som om själva livet hängde på det. Det är inte ens någon idé att försöka hänga med i någon avancerad intrig, för det går ändå inte att följa deras tankebanor. På dagarna räknar jag matte, skriver uppsatser och lär mig spanskafraser, men på kvällarna byter jag ut hjärngympa mot hjärnvila när mina nya kompisar i Paradise Hotel är på TV. Det är ultimat avkoppling. Det är bättre än att ta ett varmt bad med massa tända ljus, bättre än att meditera, till och med bättre än att lyssna på valsång! Man slutar tänka på alla måsten i vardagsstressen, och fokuserar endast på det allra viktigaste: vem ska köras ut i nästa parceremoni?

Den skandalomsusade dokusåpan har delat upp Sverige i två läger. De som föraktar hela konceptet och tycker att serien inte ens borde få finnas, mot de som fullkomligt älskar det. Min mamma är en utav de förstnämnda och uttalar ständigt sin oro för att jag ska bli som en av de party-älskande ungdomarna. Visst får man intrycket av att de som ställer upp i Paradise Hotel i princip lever för att festa och befinner sig farligt nära gränsen till alkoholism. Flera deltagare har under denna säsongs gång uttryckt att detta är det största som har hänt dem. Jag strävar definitivt inte efter att bli som dem, utifrån det de visar upp på TV. Snarare tar jag lärdom av deras beteende, och tänker, att det är såhär jag inte ska bete mig i sociala sammanhang. Jag ska alltså inte snacka skit och ljuga folk rakt upp i ansiktet, eller dricka så mycket alkohol att jag knappt kommer ihåg något som har hänt under hela veckan. Man påverkas alltid av sin omgivning och det man ser på, men jag anser inte att det är någon större fara, då man förstår att det är ett spel och alla spär på sina stora personligheter för att sticka ut ännu lite mer från den färgstarka mängden. Många gånger skrattar jag åt dem, inte med dem och det tror jag att många andra också gör. Det blir helt enkelt för absurt när flera av dem på allvar tror att basketspelare är 3,53 meter långa, och engagerat diskuterar om det inte är svårt att springa när man är så lång. 

Jag beundrar folk som är starka nog att motstå PHs lockrop. Om jag inte redan var så beroende skulle jag inte heller titta, för jag vet att det egentligen inte är så mycket att se på. Jag blir definitivt inte smartare av det, även om jag under en timmes tid får känna mig smart. Så vad får man egentligen ut av det? Jo, underhållning, avslappning och en lektion i hur man inte ska bete sig på en arbetsintervju eller när man träffar sin nya partners föräldrar för första gången. Det räcker gott och väl för mig, och bevisligen för många andra i vårt avlånga land då såpan lockar dubbelt så många tittare som underhållningsprogrammet Idol gör. Det är onödigt att förneka det, du vet att du egentligen bara vill låta dig ryckas med. Strunta i din lugnande te-stund och slappna av med Paradise Hotel istället, eller varför inte göra båda samtidigt?

Skribent: Elvira Hedlund

Foto: tv3.se

1 comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *