TEG reser: S2b, tankar om Auschwitz

Två veckor efter att vi kommit hem från vår skolresa samlade vi våra tankar från vårt besök i Auschwitz.

Foto: Hanna Forsling

“Det var svårt att ta in allt man såg och upplevde. Nötter och kakor till lunch var sådär. Det var kallt och blött men det var inte läge att klaga.”

“Det känns som att det inte gick att ta in något trotts att man var där, bilderna på fångarna, håret och skorna gjorde det tydligare att det var individer som var där och inte bara en grupp människor, men det var fortfarande för mycket att ta in. Det var lärorikt att vara där och jag tror det är något alla bör göra någon gång i livet.”

“Jag tycker att det fortfarande är svårt att ta in alla intryck som jag fick vid vistelsen på Auschwitz. Det var ett väldigt ‘mäktigt’ besök och jag lärde mig så otroligt mycket. Däremot var och är det väldigt svårt att förstå att jag faktiskt varit där där allt skedde. Där miljontals mördades och att alla dessa miljoner bar på varsin historia, jag kan inte riktigt ta in det. Jag tror aldrig att det kommer gå att förstå. Att ha varit där ger ändå en mer konkret bild utav förintelsen och området men det känns ändå väldigt svårt att ta in.”

“Det som satt fast för mig var hur egentligen litet båda lägren var. Att så mycket hade förekommit där hade gjort att man fått vissa förväntningar att det skulle vara gigantiskt och att husen skulle sträcka sig så långt ögat når. Att få se hur litet allting var fick en på samma gång att inse hur mänskligt det var. Hur nära oss det var.”

“Mina kvarvarande intryck från Auschwitz är främst alla mänskliga kvarlevor som fanns där i form av människohår, skor, kläder, grytor, papper och så vidare. Även porträtten av fångarna i deras kläder finns kvar då det kändes som att det blev mer verkligt när vi faktiskt fick se fångarna på bild och fick namn på dem och datum för när han/hon ankommit till Auschwitz och när han/hon mördats. De blev mer än bara en del i ett stort nummer och de blev på något sätt mer verkliga. Basically är det som hade med fångarna (och muséet) det som stannar kvar mest hos mig såhär några veckor senare.”

“Det jag upplevde kändes väldigt overkligt, att gå på samma grus och in i samma hus där judarna har varit för bara 70 år sedan. Jag tycker att det var en starkare upplevelse att vara i Auschwitz 1 än i Birkenau för det fanns så mycket fotografier och dokumentationer från den tiden. Det var hemskt att se allt hår som var avklippt, alla skor och fotografier av små barn som bara början sina liv. Helt klart en overklig och smärtsam upplevelse.“

“Jag tycker det var väldigt lärorikt och intressant, men tragiskt. Det blev mer verkligt att få se det där än bara på bilder i böcker och på internet, bilderna lyckas inte förmedla det som fanns där. Vi tyckte det var jobbigt att bara gå där i regnet och blåsten men det går inte att föreställa sig hur de var för de som faktiskt levde där.”

“Min upplevelse av koncentrationslägret Auswitch var en känsla av tomhet blandat med den grymma historien bakom de nu öppna dörrarna och de nu tillfixade museet. Att befinna sig i tornet på de välkända bilderna från Auswitch Birkenau och se dödslägrets vyer hela vägen bort till horisonten skapade en vag bild av den grymma verkligheten som en gång fanns här, det som kallades helvetet på jorden. Jag kommer aldrig kunna greppa vad som egentligen hände där men minnet av allt jag såg kommer alltid ge mig ett annorlunda perspektiv på vardagen. Jag vill att alla ska kunna förstå vikten av att förintelsen inte får glömmas bort, för om den gör det kan något ännu värre hända.”

“Polen var en intressant destination men det som var mest intressant men också det som kommer stanna med en var besöket till Auschwitz. Man kommer till området där vi blir instruerade att gå in i en byggnad, där får vi hörlurar med någon form av sändare till. Med den kan vi höra vad guiden säger och sen beger vi oss av in i Auschwitz. Man ser de hemskheter som människor har behövt stå ut med och hur hemskt de blev behandlade av SS men det som kommer stanna mig mest var rummen där man fick se 2 ton människohår, 40 000 par skor och 20 000 väskor. Alla dessa saker har tillhört någon,allt det där håret har tillhört flera hundratals människor och detta är enbart ett fåtal av de som dog i Auschwitz. Det är svårt att greppa kring hur många som har dött där men bilder berättar inte alls hur det egentligen var utan man måste vara där, gå där alla fångar har gått och försöka förstå. Vad kände jag när turen var klar? Sorg? förtvivlan eller inget alls? Jag kände ilska över vad Nazi-tyskland kunde göra men också över vad den mänskliga rasen kan göra.”

“Besöket på auschwitz gav verkligen perspektiv på tillvaron. Jag minns att jag under besöket gick runt och tyckte synd om mig själv för att det var kallt och blött, men i jämförelse med hur fångarna hade det där var mitt ”lidande” obefintligt. De tvingades utföra hårt arbete i tunna pyjamaser mitt i vintern, medan jag gick där i min vinterjacka och vantar. Det påminde mig om hur tacksam jag bör vara inför allt jag har, då jag är otroligt lyckligt lottad, och att gnälla om småsaker är bara larvigt.”

“Det var konstigt att vara där för att man fick en annan syn av liv och död, godhet och ondska.”

“Det kändes som staden Oświęcim låg i en slummer. Tystnaden var bedövande och samtidigt fascinerande. Mycket var förfallet. Sprickor i husen, överväxta trädgårdar och en likgiltighet i folks ansikten som var svår att förstå innebörden av. Intill de vanliga husen, mitt bland det vanliga folket, låg Auschwitz. Som en ständig påminnelse om vad som har skett. Det får aldrig glömmas.”

“Jag tyckte att det första man såg när man kom dit var hus runtomkring själva lägret. Detta fick mig att tänka att folk måste ju ha vetat. Vi gick under den klassiska ”Arbei macht frei”-skylten. Lägret i sig var väldigt hemskt, och utställningarna som visades upp gjorde mig ledsen. Efter att ha varit där i ca. 1 timme så var jag nära på att gråta, och man var inte så sugen på att varken äta eller dricka. Utställningen gjorde att allt verkade verkligare. Gaskammaren som vi besökte gjorde också att allt var verkligare. Vi besökte en hängnings-plats där man hängt en massa fångar, och som sedan lägerkommendanten Rudolf Hess sedan hängdes i. Ödets ironi! Sedan besökte vi Auschwitz-Birkenau vilket inte var lika hemskt, vilket jag tror har att göra med att det inte fanns utställningar att se på. Detta gjorde att det inte var lika hemskt, men ändå väldigt fruktansvärt. En väldigt jobbig experience!”

“Bisarrt, på något sätt inser jag att det var mänskligt att det hände men någonstans distanserar man sig själv också. Jag trodde jag skulle gråta men inte en droppe är det fel att inte tänka på det varje dag eller bli otroligt berörd? Men det som stannade hos mig var att jag frågade guiden var groparna som de hade bränt liken i när krematorierna inte räckte till låg. Hon pekade på ängen bredvid där vi stod och ”sa om du går dit nu kan du säkert kliva på ett ben och det finns hur mycket aska som helst kvar av människorna.” Men annars inget tecken på att människor precis som du och jag blev brända där. Innan de gasades och brändes personer precis som du och jag och många som aldrig blev äldre än vad jag är idag. För att summera det hela med ett ord: groteskt.”

“Det var extremt tungt att vistas på samma fysiska plats på vilken så många människor har lidit. Intrycken blir mycket mer äkta än när man läser om det. Vissa scener kommer nog att sitta kvar väldigt länge. Jag minns speciellt gaskammaren i A1, den som låg ett stenkast från den stora villan där några tyskar bodde. Intryck från Auschwitz är kommer ofta tillbaka såhär i efterhand, men det finns en distans som gör att de inte är lika starka.”

“Det är lite svårt att greppa egentligen det hela. Vi gick omkring där och såg tusentals par skor, väskor och ton av människohår. Barnkläder. Glasögon som folk blivit tvingade att ta av sig, alltså folk som blivit berövade på sin rätt att se. Sin rätt att se? Helt sinnes. Gaskammare efter gaskammare och barack efter barack. Trampad mark. Platsen de hatat från djupet av sina hjärtan var ett museum för mig. När vi satt i bussen på väg tillbaka till hotellet så tänkte jag att ”fyfan vad jag fryser”, och då insåg jag hur svårt det var att ta in.”

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *