Tillbaka till framtiden

Skolstart höstterminen 2027. Luften är varm, fuktig och solen stekande het. Jag står högst upp på trappan där allting började, tillbaka för att minnas min tid här. Med en blick över gräsmattan utanför skolan, konstaterar jag att den alltid varit sig lik och nu står mängder av nervösa och förväntansfulla 16- och 17-åringar grupperade likt tjocka, glesa moln en svensk sommardag. En gång var det jag som stod där nere. Jag vänder mig från trappan där allting också slutade och tänker att: Hittills är allt sig likt.

Den obeskrivliga värme och atmosfär av välvilja, engagemang och glädje som sköljer över mig redan efter det första steget in i ljushallen kastar mig direkt tillbaka tio år till vår tid i denna fantastiska miljö. Den psykiska nostalgitrippen får mig nästan att förbise de enorma förändringar som skett inuti skolan. Utrymmet kring Ljushallen och Lärandets Ocean är större och luftigare men fortfarande lika inbjudande trots att fler lokaler nu ingår i skolans byggnad. Längs alla väggar står skåp på rad för att tillhandahålla de nu drygt 1000 elever utrymme att förvara sina saker. Jag minns när det var vi som började ettan och de enda skåpen som fanns var lokaliserade i den gamla skåphallen samt några enstaka rader längs korridorerna. Skåphallen som redan under vår skolgång gjordes om till det nuvarande Lärandets Ocean är idag en ännu större plats med utrymme för tio klassrum och flertalet grupprum. Skillnaden är enorm.

Efter att ha passerat LO och Ljushallen, fortsätter jag min väg förbi receptionen. Jag hinner knappt lägga märke till det men genom den frostade glasrutan ser jag Annikas hår sticka fram för att sedan bevittna hennes genuint vänliga, glada och inbjudande leende träda fram. Hon är kvar! Vilket lugn. Vilken trygghet. Jag minns att det inte spelade någon roll hur stressad, sen eller arg jag var, Annika välkomnade mig ändå varje dag med sitt varma leende och sitt glada “Godmorgon!”. Hon kikar ut genom dörren från receptionen, hälsar glatt och pekar uppmuntrande mot trappan ned mot Kunskapens Hav. Jag följer hennes anvisning och nedanför trappan ställs jag inför en chock. De grå mattorna är utbytta mot vinröda, sofforna och alla stolar i KH är grå och även här är utrymmet betydligt mycket större. Trots den stora förändringen är stämningen densamma, och minnena finns kvar. Allt från första skoldagen i klassrum fem, de allt för många sovstunderna i sofforna till min säkra död i mitt första killergame då jag blev jagad genom hela KH in till matsalen. Det är underbart, nostalgiskt och lite sorgligt. Jag inser att jag inte uppskattade det så mycket som jag borde gjort. Jag inser att jag saknar det.

Jag går tillbaka uppför trappan och fortsätter upp för att inspektera våning tre vilken liksom övriga två våningar, också byggts ut och byggts om. Fler klassrum, fler skåp, men det finns inget som gör att jag slutar koppla denna våning till de enligt mig tre, plågsamma åren av matte, även om det fanns ljusglimtar i mörkret. Fantastiska lärare gjorde det möjligt. Jag kastas tillbaka till alla debattdagsmöten i tvåan som vi även hade på denna våning. Nervositeten och det förväntansfulla pirret av ovissheten om hur det slutgiltiga resultatet skulle arta sig samt hur det skulle mäta sig med de övriga lagen var obeskrivlig. Det var spännande och otroligt roligt. Det är jag tacksam över att jag uppskattade.

Efter en titt i det fortfarande lika stilrena Kreativa Kontoret känner jag mig klar. Jag har sett det jag velat se och påmints om mer än vad jag kunnat drömma om. Efter att ha gått ner för trapporna fortsätter jag genom matsalen och förbi Gamars cafeteria vilka båda är betydligt luftigare än tidigare, precis som köket. Orangeriet är sig likt och i fönstren blommar växterna vackrare än någonsin. Jag går ut genom dörren och andas in den fuktiga luften.

Tio år senare är allt förändrat men ändå precis detsamma. Jag tittar på de nyblivna ettorna som ropas upp av rektorn och tar sina första tveksamma steg uppför trappan där allting började, och tänker på vilken resa de har framför sig. Jag tittar in genom dörren och reflekterar över hur den nu ekande tomma skolan ändå ger känslan av liv och värme. Efter en stund vänder jag tillbaka blicken där den sista nyblivna ettan försiktigt stapplar uppför trappan där allting också slutade och jag viskar tyst för mig själv: Tack Täby Enskilda Gymnasium för allt du gett mig.

Skribent: Sara Källbäck

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *