Vad är grejen med barnvagnar?

Något jag under en längre period stört mig på, och tyvärr antagligen kommer fortsätta göra, är barnvagnar. Otympliga, klumpiga, stora-som-bilar barnvagnar. De är överallt, och då menar jag verkligen överallt. Nästintill varje dag när jag är påväg hem från bussen, vilket för övrigt är en promenad på cirka 4 minuter, ser jag minst en barnvagn, och ibland kan det till och med finnas flera stycken på samma sträcka. Det kan förstås bero på att jag är bosatt i ett område som generellt sett har många barnfamiljer, men herregud, hur många nya barn kan egentligen födas på ett och samma ställe?

Det är dock inte faktumet att de existerar och inte ens mängden som stör mig mest, jag har faktiskt en smula medlidande inom mig som förstår att de är nödvändiga för att transportera de där mini-människorna. Det som egentligen stör mig är 1: att vissa verkar vara helt omedvetna om att de faktiskt går runt med en monstertruck i mindre format, och 2: att vissa verkar vara alldeles för medvetna om detta och istället utnyttjar den lilla monstertrucken. Den omedvetna versionen har jag genom personliga erfarenheter lärt mig kännetecknas av följande: att vagnen står på något, oftast väldigt blockerande, ställe. Detta medan den som vanligtvis styr vagnen befinner sig någon meter bort med ögonen på något annat, alltså helt ovetandes om att vagnen skapar köer likt de in till stan klockan 8 på en måndagsmorgon, det vill säga om inte möjligheten att ta en omväg finns. Det här alternativet funkar dock inte i till exempel butiker där vagnen (självklart) står parkerad vid produkterna man själv vill kolla på, inte omöjligt i en gång som är så liten att vagnen knappt ens får plats. Om man befinner sig i den situationen finns tyvärr bara alternativet att vänta.

Den medvetna versionen tar vidare form i flera händelser, varav en är att barnet inte ens befinner sig i vagnen, eller att vagnen har två sitsar, men att bara ett barn sitter i den. Varför är vagnen med om barnet är fem år gammalt och inte ens vill sitta i den? Varför väljer man att ta två-sits-vagnen när bara ett barn är med, som inte heller verkar vilja sitta fastspänd där? Den enda rimliga förklaringen jag kan hitta, och också den förklaringen som ger mest extra krydda på min irritation hos vagnar, är att man medvetet utnyttjar vagnen för att komma åt barnvagnsprivilegiet. Det vill säga privilegiet som tillåter en att ta extra mycket plats och samtidigt ta sig fram som en ett bowlingklot som vårdslöst mejer ner kägglorna i vägen. Privilegiet som skaffar fram respekt från omgivningen, för det är ju ändå en barnvagn vi snackar om, den får man bara inte vara respektlös mot. Den här förklaringen kan också appliceras på andra frågor som uppstår vid situationer som “den medvetna versionen” tar form i, som till exempel frågan “Varför har den här personen en vagn på bussen när både föräldern och barnet sitter på vanliga säten? – barnvagnsprivilegiet. “Varför vaggas den här vagnen fram och tillbaka mitt i metropolen av aktivitet i affären?” – barnvagnsprivilegiet. Det är onekligen svaret på allt.

Tyvärr vet jag också att det här jätteseriösa problemet antagligen inte kommer kunna lösas, kanske på grund av människans nämnda oförmåga att vara respektlös mot barnvagnar. Men visst vore det trevligt om alla med de här mini monstertrucksen fick genomgå någon sorts körskola där de, beroende på om de klarat tester gällande uppmärksamhet för omgivningen och kunskap om ytor, tilldelades ett barnvagnskörkort. Då skulle man kanske slippa alla dårar. Oavsett hur framtiden för de med barnvagnar ser ut så vet jag att jag kommer hämnas. När tiden är inne kommer jag skaffa en riktig monstertruck, och kalla det en barnvagn. Då ska de få ser hur kul det är när jag ska på med den på bussen. 

 

 

 

Skribent: Lovisa Linder

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *