Vinnarbidraget: Perfektion!

TEGO:s litteraturtävling har avslutats och efter långa diskussioner och överväganden har en segrare korats. Den lyckliga vinnaren är Olivia Blomgren i S2c för hennes novell Perfektion. 

Vinnarnovellen var från början en skoluppgift som Olivia Blomgren skrev här i gymnasiet. Exakt var inspirationen kom ifrån är hon dock osäker på: “Jag skriver mest noveller i den här stilen, åt det lite mörkare och verklighetsbaserade hållet. Att det blir just lite mörkare ämnen är nog för att det ofta är lättare att gå åt det hållet av någon anledning, vilket låter lite hemskt egentligen. Men jag vet inte var jag får inspirationen ifrån, den bara kommer!”

Olivia Blomgren med sitt pris!

Olivia Blomgren med sitt pris!

Så länge Olivia kan minnas har hon älskat att skriva och drömmen är att i framtiden bli författare. Dock känner hon att det inte riktigt är något man kan leva för, utan att man måste ha en annan plan också, en plan hon inte riktigt har än. Men hur det än blir vet hon att hon vill skriva på något sätt!
“Att se någon läsa ens bok på bussen vore riktigt häftigt!” säger hon leende.

Hennes novell Perfektion är ett bra steg på vägen mot den drömmen. Läs den här nedan så ni kan skryta om att ni läste ett verk av Olivia Blomgren innan hon blev ett välkänt namn i litteraturens värld!

 


Perfektion
Det finns en vit dörr. När man öppnar den vita dörren stiger man in i en stor hall med högt i tak. Det är rent, näst intill kliniskt. Inte ett spår av damm finns att skymta på hallbyrån i ek. Skorna står i perfekta rader och kapporna hänger rakt på galgar. En lysande röd handväska hänger på en egen krok. Knopparna på lådorna är av mässing och formade som små rosor. Det gör ont i små barnhänder att dra ut dem men blodet är borttvättat för länge sedan. Det är så rent, så rent.

Om man sedan fortsätter in till köket möts man av bländande vita skåpluckor som reflekterar
solens strålar. På krokar hänger handdukar med broderade rosor i perfekta rader och salt- och
pepparkaren står i perfekt symmetri med köksbordets kant. Porslinet glänser och i kökslådorna
ligger besticken i perfekt ordning. Kranen droppar inte och golvplankorna knarrar inte. Det är så
perfekt, så perfekt.

I vardagsrummet står två stora inbjudande soffor med mjuka kuddar, också de broderade med rosor. Det finns inga spår av att någon suttit i dem och på soffbordet står en vas med perfekt utblommade rosor i kärlekens färg. Ur den stora eldstaden i marmor har ingen aska rymt och det finns inga skrynklor på de vita gardinerna. Det är så rent, så perfekt.

Inne i det stora sovrummet står en dubbelsäng med fluffiga kuddar klädda i linne och duntäcket ligger perfekt invikt i fotändan. Klockan på nattduksbordet tickar svagt och långsamt. På ett vitt träbord med snidade ben står en pigtittare. Spegeln är fläckfri. Framför den, på den vita trästolen med likadana snidade ben, sitter en kvinna. Hon kammar sitt långa, lätt lockiga bruna hår. Hon gör det långsamt, noggrant. Hon är ännu inte gammal, men inte längre ung. På bordet framför pigtittaren ligger en kniv. Det är den största som finns i huset. Eggen är vass och bladet som vanligtvis glänser kliniskt rent är täckt av mörkrött, början till levrande blod. Kvinnans händer är blodiga och det kommer lite i håret när hon drar kammen genom det. Det har droppat i pannan, men snart är hon klinisk ren igen.

Genom ett högt fönster sträcker sig morgonsolens strålar in i rummet och reflekteras i spegeln. Solkatterna dansar på väggarna och kvinnan vänder sig om i stolen och tittar på dem med ett irriterat ansiktsuttryck. De förstör hennes perfektion men hon vet att det inte finns något att göra åt dem. Nu när hon vänt sig om ser hon den lilla flickkroppen ligga på golvet. Det bruna, lätt lockiga halvlånga håret ligger mjukt på de blankpolerade golvplankorna och om man tittar snabbt så kan man tro att hon sover. Men hennes hud är blek och kall, hennes små fingrar lätt blåa. Läpparna har tappat sin färg och de blekgröna ögonen stirrar blint upp i taket. Hennes ena arm ligger på golvet, men den andra täcker en stor röd fläck på det vita nattlinnet. Blodet har sipprat genom hennes fingrar och runnit ner på golvet. Men det gör inget, för snart är det kliniskt rent igen.

Kvinnan tittar på den lilla barnkroppen för en kort sekund och vänder sig sedan mot spegeln igen. Fortsätter kamma sitt hår, varje hårstrå ska ligga perfekt.
”Det var nödvändigt” säger hon högt. Hennes röst är klar, bestämd. ”Hon smutsade ner.”
”Men kanske skulle man ha kunnat lära henne?” frågar hon sedan, nu inte längre lika bestämd på rösten. Nu låter hon osäker, och hon vänder sig ängsligt om och tittar på den lilla flickan igen. Men så vänder hon sig mot spegeln igen.
”Nej.” säger hon högt och bestämt. ”Det som behövdes göra har gjorts.” Hon fortsätter kamma sitt hår med bestämda tag.
”Men hon kan inte ligga här” säger hon sedan, återigen ängsligt. ”Det är inte rent.” Hon slutar
kamma sig och vänder sig mot barnet igen. Så säger hon med hög och klar röst: ”Dags att städa.”

Hon reser sig upp. Hennes kropp är lång och smal, perfekt. Även hon är klädd i ett långt vitt
nattlinne av finaste tyg. Hon går med lätta steg fram till den kalla kroppen och böjer sig ner. Hon
lyfter upp flickan, inte varsamt men inte vårdlöst, likgiltigt. Fortfarande med lätta, perfekta steg går hon ut ur rummet, in i vardagsrummet och ut genom den på glänt öppna altandörren. Hon kommer ut på en altan med golvplankor i perfekta rader, solstolar med kuddar som inte har veckat sig och blommor som inte har fällt några blad. Det mörkgröna gräset är kortklippt och inte ett endaste litet ogräs kan skymtas.

Kvinnan bär ut flickan på gräsmattan och lägger mjukt ner henne på den gröna bädden. Rättar till hennes hår och slätar ut klänningen. Sluter hennes ögonlock och korsar hennes händer över bröstet. Sedan går hon in igen, in i köket. Under vasken finns den, flaskan med den ljust röda vätskan. Den där farliga vätskan som luktar så starkt och som kan sätta eld på nästan vad som helst. Kvinnan tar flaskan i handen och återvänder ut i den friska luften. Hon höjer armen och T-Röd rinner ut och ner på flickan, blöter ner hennes hår och färgar hennes nattlinne svagt rosa. Lukten sticker uppe i näsan på kvinnan men hon rör inte en min.

Sedan hämtar hon tändsticksasken från hyllan ovanför den öppna spisen. Solstickan, extra långa. Paketet är nästan tomt och tändstickorna skramlar när hon går. Den första tändstickan blåses ut av vinden. Hon tar upp en ny och drar den mot teflonet. Igen och igen, och en gång till innan den börjar brinna. Hon håller handen mot vinden medan hon långsamt böjer sig ner mot flickan. Hon släpper den och den brinnande stickan faller ner på det indränkta nattlinnet. Tyget fattar eld och lågorna växer fort, sträcker sig upp mot himlen och dansar i vinden. Kvinnan reser på sig och ser hur elden fattar tag i flickans hår, smeker henne över ansiktet. Kvinnan blir bestört och lägger handen för munnen.

”Vad har jag gjort?” viskar hon förtvivlat medan tårarna stiger i ögonen. ”Vad har jag gjort?” Hon
ser hjälplöst på medan lågorna smälter flickans hud och deformerar den. Lukten växer sig starkare och kvinnan flyttar handen till näsan. Men så får hon något beslutsamt i blicken. Hon torkar snabbt bort en ensam tår på kinden.
”Nej” morrar hon tyst. ”Det här var det enda rätta!” Hon nickar ut i vinden och kastar en sista
blick på den brinnande kroppen innan hon vänder ryggen åt den och går tillbaka in i huset. Byter
ut flaskan med T-Röd mot desinfektionsmedel och går in i sovrummet. Ställer sig på knä på golvet och skrubbar. Hon skrubbar till fingrarna blir röda och knäna värker. Går vidare till pigtittaren, gör rent kniven och skär sig nästan på eggen. Hon lägger sedan tillbaka kniven i lådan den hör hemma och går sedan till badrummet. Det är ett stort rum, vitkaklat upp till taket och ett stort badkar med lejonfötter. Handdukarna är bländande vita och i tandborsthållaren finns inga tandkrämsrester.

Hon tar av sig det långa nattlinnet och kliver in i duschen. Hon skrubbar hela kroppen, varenda centimeter flera gånger om. Tvättar det långa håret och låter det varma vattnet skölja över hennes ansikte. Sedan stiger hon ut, torkar sig med en vit handduk i fluffig frotté och smörjer in sig med en väldoftande olja. Fönar håret, och iklädd en vit morgonrock återvänder hon ut till trädgården. Den lilla flickkroppen är ett minne blott. På hennes plats ligger en hög med grå aska, vars rök ringlar sig upp mot molnen. Kvinnan sticker handen i den varma askan och sedan den andra. Ställer sig upp och drar fingrarna över ansiktet. Med långsamma steg återvänder hon in i huset. Hon ställer sig i hallen och ser sig om. Hon ler.

Perfektion.

 
Reportrar: Lina Henriksson & Vanja Augustsson
Text & foto: Vanja Augustsson
Novell: Olivia Blomgren

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *