Motivering:
En novell som berör på djupet. Under ytan presenteras temat distans. Novellen täcker hela känslospektrat, från genuin panik till hopp om livet och framtiden. Genom tillbakablickar och tydliga gestaltningar får läsaren en stark känsla av att vara en del av novellen. Den abstrakta och bekanta tillvaron möts vid havet. Grattis Mathilda Schale i S20b till årets Novellpris!
” Du, jag och havet.
Havet. Det är så vackert. Allt liv som existerar under ytan, den magiska och outforskade värld som havet är. Jag har alltid kännt på mig att jag förr eller senare skulle bli en del av det. Ljudet av vågorna som slår mot klipporna och lukten av saltvatten tar mig tillbaka till dig och väcker de minnen som jag har kämpat med att förtränga. Den kalla havsbrisen sveper lätt som en slöja förbi mig och lindar in mig i en sorts trans. Jag tillåter mig själv att minnas dagen då du lämnade mig samtidigt som havsbrisens slöja för mig längre ut mot vattnet. Molnen är fulla av åska och dunder, de mullrar högt och vibrationerna formar en tsunami som forsar runt i min hjärna och dränker den vaga rösten som försöker att kämpa emot. Men mitt mål är tydligt – min tid är kommen, precis som din var för ett år sedan. Inte ens ljuset från det plötsliga blixtnedslag i horisonten är kraftfullt nog för att väcka mig ur den sömnslöja som havet har försatt mig i.
“Sluta!” Mitt skratt fyller luften. Du vet hur mycket jag hatar att bli kittlad, men ändå gör du det för att retas. “Vänta du bara tills jag får tag på dig! Då jävlar ska du få!” Jag jagar runt dig i cirklar och du springer ifrån mig. Du har alltid varit både snabbare och starkare fysiskt, men det hindrar mig inte från att försöka springa ikapp dig. “Kom igen, jag orkar inte att springa mer!” Jag hör knappt vad du säger genom allt skratt. Du stannar plötsligt upp och utan att se mig för springer jag in i din rygg och ramlar baklänges. Vi båda skrattar så mycket att kindbenen gör ont. Nu ligger jag här i gräset med gröna fläckar på rumpan och skrattar som en galning. Du lägger dig ner bredvid mig och vi fortsätter att skratta. Jag lever för dessa stunder med dig, du är den enda personen i hela världen som kan få mig att skratta på det här sättet.
Steg efter steg för mina fötter mig närmare havets vågor som sköljer upp mot strandkanten. Stunden då vattnet bryts mot mina fötter sveper ett lugn om mig, jag stannar där ett tag och tillåter mig själv att känna det kalla havets och den susande vindens kontrast en sista gång. Tunga andetag fyller mina lungor med kall luft innan jag går längre ut i vattnet. Jag kommer att sakna lukten av havsbrisen, lukten som påminner mig om alla de gånger som du och jag var här, tillsammans. Det var trots allt din favoritplats. Jag väcks ur mina tankar när vågorna slår mot mina smalben. Med varje steg jag tar dras sand upp från botten och de småfiskar som simmar runt i det grunda skyndar sig iväg när de känner de hotfulla vibrationerna. Efter ett tag är jag ute på djupt vatten och får en skymt av dig. Du står ute på vattnet likt en ängel som har uppenbarat sig. Du sträcker ut din hand och vinkar mot mig. Förvirrad men hoppfull simmar jag ut till dig, din närvaro ger mig kraften att fortsätta trots att det isiga vattnet sedan länge har fått min kropp att domna. Vågorna blir allt kraftigare och jag inser att din uppenbarelse blott är en inbillning. Jag tar ett sista andetag innan jag låter min kropp sjunka ner och slukas av djupet.
Havet är inte längre hotfullt, snarare välkomnande och fridfullt. Nu är det bara jag och havet. Inga ljud och ingen storm. Svaga strömmar sveper förbi mig och snurrar på min kropp som medvetslöst sjunker längre ner i den djupa sömn som jag har längtat efter. Mörkret och kylan omsluter mig och jag känner hur mina ögonlock, mina vattenfyllda lungor och mitt svagt bultande hjärta sakta börjar att ge upp. I de sista stunderna av mitt liv uppenbarar du dig igen, ännu mer änglalik än tidigare. Jag hör din röst i mitt huvud. “Inte än.” Vad menar du? Jag är äntligen så nära dig, några sekunder till bara. Du gör en gest med dina armar, som om du lyfte upp mig med hjälp av havets strömmar. Min syn svartnar och jag sjunker tillslut ner i det sköna, smärtfria djup som kommer att leda till dig.
“Du, det kommer att lösa sig, jag lovar. Det är inte ditt fel.” Jag håller om dig hårt och tänker inte släppa taget förens du ber om det. Min hand stryker fram och tillbaka över din rygg och jag känner hur dina tårar faller tyst över min axel. “Det är mitt fel. Om jag bara hade låtit bli att käfta emot honom så hade det här aldrig hänt.” Din farbror har lämnat spår över hela din kropp och själ. Genom åren har jag sett alla dina blåtiror, blåmärken och sår som han har placerat på din kropp. Varje gång har jag sagt åt dig att du borde stå upp mot honom, men varje gång ger du mig samma svar. “Han är för stark. Dessutom vet du att mina föräldrar skulle ta hans parti framför mitt.” Jag kan inte ljuga för honom, det bryter mot löftet som vi svor vid när vi var små. “Jag vet.”
Jag slår upp mina ögon. Panikslaget försöker jag att simma upp mot ytan samtidigt som den lilla andel luft som finns kvar i mina lungor kämpar för att hålla mig vid liv. När jag bryter igenom ytan väcks jag ur de tankar som nästan tog livet av mig. Några hundra meter bort ser jag en skymt av en brygga, jag simmar dit med hjälp av mina sista krafter. Jag når tillslut bryggan och lägger mig ner på de torra träbrädorna. Vatten töms ur mina lungor och mina tankar flyger och far åt alla möjliga håll när jag försöker att bearbeta vad som precis hände. Alla minnen blixtrar förbi mina ögon. De kraftfulla vågorna, stormen, stranden. Allting kommer tillbaka till mig nu. Jag reser mig upp och ser mig omkring. Bryggan tillhör en övergiven herrgård med en stor äng som leder fram till vattnet. Träd växer glest runt omkring och vid strandkanten är det fullt av sjögräs och vass. Vågorna är lugna, de skvalpar försiktigt mot strandkanten vid sidan av bryggan och utgör inget hot. Solen skiner och dess strålar får vattenytan att glittra så vackert att man blir bländad om man tittar för länge. Efter en liten stund slår tanken mig. det Jag måste gå och träffa dig, nu på en gång!
Fåglarna kvittrar och kyrkklockorna ringer över kyrkogårdens alla gravstenar. Luften är härligt friskt och ljummen, den sveper in mig i en slöja av trygghet och hopp. Jag visslar en melodi för mig själv och fåglarnas kvitter stämmer in som en kör. Mina kläder är fortfarande fuktiga och saltvattnet droppar ännu från mitt hår, men jag traskar ändå längs den grusade vägen med ett leende. Kyrkogården är helt tom, men jag njuter av den ensamhet som jag aldrig förut har tyckt om. Med varje steg knastrar gruset under mina bara fötter och träden viskar vackra melodier ut över kyrkogårdens mark. Vid sidan av en ek står din gravsten, något avskilt från de andra raderna av gravar. Typiskt dig att alltid sticka ut ur mängden, till och med när du är död. Jag sätter mig ner på knä framför din gravsten och känner hur grässtrånas dagg fuktar ner huden på mina smalben och knän. “Hej. Du räddade mitt liv, eller hur? Såklart att du gjorde det. Du ska alltid hålla koll på mig vart jag än går!” Jag skrattar. Det känns nästan som om du vore här hos mig igen när jag pratar med dig. “Jag såg dig där ute på vattnet. Och du hade rätt. Det du sa när vi var djupt nere under ytan. ‘Inte än’. Jag förstår nu, det är inte min tid än.” Jag stannar upp en sekund. “Men du… tack för att du räddade mig. Jag borde ha insett hur dyrbart livet är när jag förlorade dig, men nu vet jag precis vad mitt liv är ämnat för.”
Jag stirrar ut mot horisonten. Himlen är så vacker. Färgerna skiftar från ljusblå och violett till orange och rosa under bara ett par minuter. Tillslut blir himmelen sådär magiskt mörkblå och stjärnorna uppenbarar sig lika tydligt som vit färg på en svart målarduk. “Vad tänker du på just nu?” Du tittar fortfarande upp mot himmelen när du ställer frågan.“Jag vet inte.” Det var en lögn. Jag tänker på hur lycklig jag är när jag är med dig och hur jag aldrig vill att du någonsin lämnar min sida. “Vad tänker du på då?” Jag vänder på frågan för att styra iväg uppmärksamheten från mitt tomma svar. “Jag tänker på hur glad jag är över att jag får vara här med dig under stjärnhimlen. Och tacos, jag är så jävla sugen på tacos!” Vi bryter båda ut i skratt, jag vet inte vad jag förväntade mig för svar men jag måste erkänna att det var något oväntat. Det är en av de saker som jag älskar med dig, hur du bara säger vad du tänker och inte bryr dig om hur andra reagerar på det. Jag hoppas att du aldrig förändras.
Jag planterar nya blommor vid din gravsten och tänder några ljus. Doften av blommorna tar mig tillbaka till den gången som du knuffade ner mig i en rabatt, jag har fortfarande kvar ärret från den där taggbusken. “Hej! Det är jag igen.” Jag tar ett djupt andetag innan jag fortsätter. “För några år sedan tog jag nästan mitt liv. Men du var vid min sida och lyckades att rädda mig. Du fick mig att inse vad livet egentligen handlar om. Det handlar om att leva – inte överleva. Det gör jag nu, tack vare dig” Jag ler av insikten att jag äntligen har uppnått det målet. “Förresten! Innan jag går, så tänkte jag bara berätta att jag har jobbat upp modet för att kunna sprida din aska. Jag vet att jag borde ha gjort det för länge sedan… men jag ville inte släppa taget om dig, det kändes liksom som att din aska var det sista jag hade kvar av dig innan hela du var förlorad. Men nu är jag redo. Och jag vill göra det på din favoritplats, så att du tillslut kan bli en del av platsen som jag vet att du älskade mest. Havet.”