av Simon Lindberg (Em3b)

Att vara död betyder för många att man inte längre lever. Att man inte längre andas, rör sig och för sig betyder för många att man är död. Huruvida de har rätt eller inte är en definitionsfråga, en definitionsfråga så intrikat att en levande individ aldrig någonsin kommer att förstå sig på den. Enligt Sveriges rikes lag är en människa död “när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort”. Det är givetvis, ur juridisk synpunkt, nödvändigt med en rättslig betydelse, men samtidigt blir frågan både mer fascinerande och intagande om ställd i ett mindre praktiskt sammanhang.

Den här essän tar sig an döden och dess verkliga betydelse, långt bortom den fysiskt uppenbara definitionen. Vad innebär det egentligen att vara död? Det är frågan. Denna essä tar dig, med hjälp av film och andra källor som på ett eller annat sätt utgår i från denna frågeställning, ut på en resa genom den spirituella världen, en värld där de nästintill icke-existerande gränserna mellan fiktion och verklighet retsamt fluktuerar på ett spännande men ack så obegripligt sätt.

När hjärnans funktioner hos en människa slutar att fungera gör även resten av kroppens funktioner detta. Människan kan då inte längre kommunicera med andra människor i form av ord och rörelser, men den kan kommunicera på ett sätt som överträffar alla konversationer som någonsin inträffat under dess livstid. I alla fall om man ser till den psykiska, emotionella aspekten. Även om en människas kropp prompt lägger ner sin verksamhet kommer dess själ och framförallt dess minne att leva kvar så länge de individer som påverkats tillräckligt mycket av denna människa också fortfarande finnas vid liv.

Ett exempel som tydligt bevisar detta och som alla berörs av i vardagen, medvetet eller undermedvetet, är hur musiker, skådespelare och andra offentliga personer med framtida karriärer bakom sig, lever vidare genom sina verk. De personer som särskilt flitigt figurerar runt i media, men även i hörlurarna till en musikspelande apparat, eller på en TV-skärm en sen söndagkväll, lever kvar i form utav sina prestationer som åter och åter igen speglas i de anonyma konsumenternas ögon och som slutligen etsas fast i även deras minnen. Även varelser som är svårare att känna igen och inte förekommer lika ofta på den offentliga scenen lever kvar genom sina åstadkommelser likväl som de berömda gör det – dock inte i samma utsträckning som de sistnämnda.

Filmen Toy Story (Lasseter, John, 1995) behandlar frågan ur en annan synvinkel. Alla leksaker i filmen är, precis som i den “verkliga världen”, döda. I alla fall i människans närvaro. När de sedan kan vara helt säkra på att ingen annan levande varelse på två ben skådar dem, reser de på sig och gör precis det som människan gör. De talar, de ser, de känner. De har känslor precis som sina övermän. Men ändå är det ingen annan än de själva som vet om denna förstulna hemlighet. Frågan som ställs är återigen den samma. Vad innebär det då att vara död? I människans ögon är leksakerna döda. Leksakerna vet däremot om att de lever. En intressant parallell som kan dras mellan denna film och livet är huruvida människan faktiskt känner till döden. Dess vetskap om döden är som alla redan vet, ytterst begränsad, men det kan vara så att den är mer limiterad än vad den allmäna uppfattningen i nuläget berättar. Precis som leksakerna i Toy Story är medvetna om människans omedvetenhet, kan det finnas ännu fler som tillhör denna kategori. Sedan kan det i sin tur vara så att det för denna kategori finns ytterligare en som döljer sin existens och ytterligare en som gör detsamma för de sistnämnda. Det hela leder nedåt i en spiral översköljd av dödens obehagliga mystik som likt universum ändlöst sträcker sig bortom vår uppfattning om vad som existerar och vad som inte existerar.

Idealismen, med företrädare som Platon och Aristoteles, hävdar att “det enda som existerar är medvetande” och att “den yttre världen antingen är mental själv eller en illusion skapad av medvetandet”. Dessa tankar går att tolka på flera sätt. Antingen förklarar de att allt av okänd karaktär icke lever förrän dess existens bekantat sig med vår förtrogenhet. Om det inte stämmer grundar de sig på en existens vars fortplantning och dess hastighet fullkomligt beror på inbillningsförmågan hos den enskilda individen och skulle, om de visade sig vara av det korrekta slaget, betyda att det som påstås vara liv egentligen är en förskönad fiktion där en aldrig kan vara medveten om verkligheten. Detta skulle då i sin tur betyda att döden är motsatsen till vår fantasi och därmed den riktiga, genuina verkligheten.

Men vem innehar då befattningen, själva rätten att bestämma vad döden innebär och vad betydelsen av att vara död är? Lagen säger en, minnet säger annat, leksakerna i Toy Story och säkerligen ännu flera, för oss människor okända objekt, säger något annat och idealismen beskriver medvetandet som det enda existerande. Men vem har rätt? Vad innebär det egentligen att vara död? Det är inget vi kan bestämma. Det är inget för oss att avgöra. Det är kort sagt att ställa en fråga vars svar, av omöjlig karaktär, aldrig varken på konkreta eller abstrakta vis går att besvara på ett rättvist sätt. Ingen bör tillägnas privilegiet att få bestämma något så svävande. Ty den dagen det händer har vi inte bara tagit död på den magiska värld som skiljer alla dessa uppfattningar åt. Nej, då har vi även tagit död på oss själva.

2 svar på ”Essä om Död”

Lämna ett svar till Robert Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.