Det var ett skönt, kylande drag som kom när klassrumsdörren till sal 42, skolans största klassrum, öppnades förra onsdagen. Snart var klassrummet proppfullt med intresserade blickar av förväntansfulla elever från tre olika grupper. De två individuella valen perspektiv på rasism och den skrivande kursen samt några från oss i skoltidningen Tegazine.
Först ut var den utbildade journalisten Haddy Foon. Efter en karriär inom modebranschen, kände hon att hon ville göra något mer, något mer betydelsefullt, och utnyttjade då hennes journalistutbildning och blev så småningom projektledare på Reportrar utan Gränser (RFS). Ingående fakta om press och yttrandefrihet presenterades på den stora skärmen. Bland annat att Sverige till exempel har sjunkit i pressfrihetsindexen (ett index som tas fram av Reportrar utan Gränser, och som granskar 180 länders pressfrihet), i år vilket betyder att landet förlorar sin plats på prispallen och går hem på fjärde plats. Ytterligare berättar Foon, med en dyster ton, att denna sänkning förväntas fortsätta för Sverige. Vid frågan om vad sänkningen kan bero på, svarade Foon att det är en blandning av flera orsaker, och ytterst svårt att sätta finger på specifika anledningar. Men hon menar samtidigt att Sverige följer en trend av avdemokratisering som hela Europa drabbas av, där medier begränsas av politiker då de vill gömma handlingar eller fakta för omvärlden.
”Fakta är kärnan i demokratin”
Andra intressanta punkter Foon tog upp var en lista på sämst rankade länder i varje kategori som RFS mäter pressfrihetsindexen på.
- Bristande säkerhet: Mexiko (farligast att vara journalist i, flest dödsfall)
- Ekonomiska förutsättningar: Zimbabwe (höga kostnader för mediekanaler vilket leder till få mediekanaler samt låga löner och vilket gör det frestande med mutning i existerande mediekanaler)
- Politisk påverkan: Belarus (flest arresteringar av journalister)
- Kulturens påverkan: Afghanistan (går inte att rapportera där, regimen undanhåller journalister och situationen)
- Inskränkningar lagar och regler: Myanmar (använder lagar för att förhindra journalister och medierapportering)
Hon poängterar även att det är ytterst viktigt att värna om pressfriheten och journalister, då journalister riskerar sitt liv för att vi medborgare ska få veta vad som händer i omvärlden.
Exiljournalisten
Foon brukar, under sina klassbesök, ta med en exiljournalist. Saeed Alnahhal är exil journalist från Syrien som idag är fast anställd på Dagens Nyheter. Han berättar om sin resa och sina erfarenheter längs vägen. Med finkammat hår och stilig klädsel från topp till tå, med glans-svarta skor, kostymbyxor, skjorta och märkeströja, ger han ett proffsigt intryck.
Alnahhal berättar att han var duktig i skolan. Han valde journalistlinjen eftersom det var det samhällsinriktade programmet som krävde högst betyg i att komma in på. Osäker på sin karriärval, tog han sig an utmaningen att utöva journalistik i Syrien. Han berättar även hur svårt det är att få fast anställning som journalist. Men till slut fick han anställning på den statliga nyhetsbyrån SANA och jobbade där från 2009-2012. Syrien på den tiden var känslig mot kritik mot staten, men Alnahhal berättar att på SANA kunde han och hans kollegor skriva och rapportera om allt vardagligt, så länge det inte kritiserade regeringen. Han beskrev en trivsel och glädje med hans jobb hos SANA.
Arabiska våren och fängelse
2010 svepte arabiska våren över mellanöstern och under 2011 och 2012 även till Syrien. Alnahhal, så som många andra syrianer, gick då ut på gatorna för att protestera mot regeringen. Han blev då en av många demonstranter som togs av polisen och fängslades utan rättslig prövning. Han beskrev en konstant oro och rädsla i fängelset, då han inte visste hur länge han skulle sitta kvar där, om han någonsin skulle se frihet igen. “Det var väldigt dåliga förhållanden i fängelset”, sa han och viftade runt med armen. “Det satt ungefär 150 personer, bodde, i ett utrymme lika stort som detta klassrum”. Inne i fängelset var han också orolig över att förlora sitt statliga jobb, efter anklagelser om statskritik. Efter 1 månad blev han dock släppt men fick sannerligen sparken från SANA. Alnahhals kusin är dock fortfarande inlåst i fängelset än idag, och varken Alnahhal eller hans familj känner till kusinens situation.
Därefter bestämde han sig för att bli en öppen oppoisitionsjournalist. Men det jobbet medgav många risker. Han kände en konstant rädsla för att bli kidnappad, och berättar om obehagliga hot mot honom, samt en incident där han nästan blev kidnappad. Den potentiella kidnapparen har nu fått asyl i Danmark, säger Alnahhal med en suck. Han understryker även att många missförstår konflikten i Syrien. Det är inte olika etniska grupper som har vänds mot varandra, utan det är oppositionen mot regeringen. Båda parter har anhängare med blandade etniska bakgrunder. Han gillar inte heller ordet “inbördeskrig” för att beskriva konflikten i Syrien, då ordet på persiska översätts till att mer betyda ”syskon krig”, vilket underminerar situationen.
“Det är ingen mening att vara journalist i Syrien”
Resan till Sverige
Drömmen om ett liv fritt från auktoritära regimer drev Alnahhal och hans fru ifrån sitt hemland, sin hemstad och sina familjer. Men resan till Sverige var inte en rak väg, då de redan i grannlandet Libanon blev fast. Alnahhal och hans fru levde ett tag i ovisshet om de någonsin skulle få lämna landet. Men till slut, efter ett år i Libanon, fick de fara till Europa och hoppet om ett bättre liv väcktes till liv igen. Efter en lång landsväg genom Europa, var de framme i Sverige år 2015. Med en främmande omgivning och framförallt ett främmande språk, berättar Alnahhal att han kontemplerade om att ge upp på sin karriär som journalist och bli något mindre krävande, som lastbilsförare. Men så stötte han på kursen Korta vägen. Kursen riktar sig till utländska akademiker, som Alnahhal, som efter 6 månaders snabbkurs på sitt yrke i Sverige, Sveriges arbetsmarknad men framför allt det svenska språket, kan enklare integreras. Exempel på användbar kunskap som lärdes ut under kursen var bland annat hur man ställer disken i en diskmaskin.
Efter 6 månader på Korta vägen berättar han att han sökte och blev nekad till många nyhetsbyråer, däribland SVT . Men han fick till slut praktik på Dagens Nyheter (DN), där han efter två år som praktikant blev fast anställd på. Alnahhal berättar även med ett stolt leende att för två veckor sedan bad SVT honom att hålla en informerande föreläsning om hans erfarenheter som exiljournalist. Han beskriver nöjet med att stå framför och lära ut till de människor som en gång avböjt sin ansökan. Rummet bröt ut i jublande och applåder. På DN fortsatte han utveckla sin karriär som journalist och sin svenska. Han uttrycker en tacksamhet till sina svenska kollegor, som korrekturläser hans artiklar, och genom att jämföra sina artiklar före och efter korrekturläsning, kan hans svenska förbättras snabbt. Förutom att han börjat anpassa sig till den svenska livsstilen, börjar han nu även kunna diskmaskinens verksamheter bra.
Vad gör en bra journalist?
Om det är en sak som Alnahhal trycker på extra mycket, är det att livet som journalist är svårt. För att lyckas som journalist bör man, enligt Alnahhal, vara skicklig och ha ett unikt synsätt, kunna bidra med ett annorlunda perspektiv på världen och dess händelser. Han understryker även vikten av att ha en bred variation, eller en unik uppsättning av personliga förhållanden. Han behöver inte åka till Syrien eller mellanöstern och ändå kunna skriva artiklar om situationen där, tack vare hans bakgrund och goda kontakter därifrån. Något som en vanlig svensk journalist inte skulle kunna göra.
Alnahhal avslutar med att berätta att han inte träffat sin mamma på 10 år. Hon får inte åka till Sverige, såsom Alnahhal inte får åka tillbaka till Syrien. De planerar dock att träffas snart, förhoppningsvis i ett tredje land.
Läs mer från Saeed Alnahhal: Artikel han är stolt över
Bilder: Ung Media