För några dagar sedan, den 15:e mars, firade bandet Kents debutalbum Kent 30 år. Eftersom att denna rock/indie/pop/synthpop-gruppen influerat den svenska musikens historia så otroligt mycket kände jag att detta jubileum förtjänade lite extra uppmärksamhet. Därför ska jag i denna artikel ranka och recensera varje låt på albumet Kent.
Här är min personliga ranking:
- När det blåser på månen
- Ingenting någonsin
- Pojken med hålet i handen
- Den osynlige mannen
- Blåjeans
- Som vatten
- Vad två öron klarar
- Ingen kommer att tro dig
- Jag vill inte vara rädd
- Stenbrott
- Frank
Blåjeans
Albumet Kent startar med en riktig smäll och klassikern Blåjeans kraftiga gitarr och högljudda trummor drar igång hela albumets stämning. Jocke Bergs lite målbrottslika sång visar verkligen på känslan och frustrationen bakom denna låt, en känsla, av vad jag tolkat det som, att man inte passar in. Blåjeans är nog en av deras mest poppiga hits och den hade definitivt kunnat vara en låt jag på 90-talet hört så mycket av på radio att jag tillslut skulle ha hatat den. Tack och lov är detta inte fallet. Även fast blåjeansen i denna låt möjligtvis är en metafor för utanförskap fortsätter dock den ständiga frågan att gälla – varför får Jocke Berg inte på sig hens Blåjeans?
Som vatten
Albumets andra låt Som vatten börjar väldigt svängigt, nästan som en låt man hade kunnat höra på en tropisk strand i ett tv-spel – om du förstår vad jag menar. Detta är en väldigt repetitiv låt, som många av låtarna på detta album, och refrängen består av samma mening om och om igen. Detta behöver självklart inte vara någonting negativt, men det kan vara varför denna låt inte är en av mina favoriter på albumet. Även fast texten är lite konstigt snuskig ibland, till exempel i den första versen “Regn slickar hela staden som en fuktig kall tunga”, är låten fortfarande väldigt bra. Det lilla pipet i refrängen får mig alltid att tänka på Mitskis Washing Machine Heart, och jag skulle definitivt inte låta denna låt klassas som en av de värsta på albumet.
Ingenting någonsin
Detta är en låt som jag önskar jag upptäckt tidigare. Början är otroligt satisfying – sättet Jocke Berg sjunger stämmor med sig själv låter helt ljuvligt i mina öron. Även här har vi ett pip i refrängen, precis som i Som vatten. Jag skulle vilja påstå att denna låt påminner mycket om genren shoegaze, för jag tänker mycket på banden Julie och Whirr när jag hör den. Ingenting någonsin känns även som en låt man hade kunnat höra i början av en 90- eller 2000-tals film, som en introlåt. Som min farsa skulle ha sagt – det är en riktig 90-tals dänga!
När det blåser på månen
Här har vi en FANTASTISK låt som med sin utförlighet får mig att bli lika förtjust i den varje gång jag lyssnar på den. Munspelet påminner om The Legend of Zelda: Ocarina of Time och tar mig alltid tillbaka i en nostalgitripp där jag spelar på min Nintendo 3DS. Slutet är även det helt underbart. Nedräkningen i slutet som förknippas med när en raket skjuts upp i rymden knyter ihop hela låten och jag kan inte säga mer än att jag älskar denna låt otroligt mycket. Är Jocke Berg en astronaut dock? Så ensam kan han väl inte vara.
Jag vill inte vara rädd
Denna låt har en otroligt smooth övergång från den förra, någonting jag älskar, när låtar hänger ihop. Även fast jag 90% av tiden inte förstår vad Jocke Berg babblar om i sina låtar, är denna på något sätt tydlig och inte lika metaforisk som andra.
Vad två öron klarar
Vad två öron klarar har en väldigt mysig början. Tempot och vissa specifika ljud påminner mig mycket om bandet Duster, vilket i och för sig inte är så märkligt med tanke på att båda banden grundade sig i 90-talet. Man kan nästan tro att denna låt ska vara lugn i sin helhet, men ack, även här ska det finnas så höga gitarriff att man hoppar till av rädsla när man lyssnar på den genom sina hörlurar. Jag tycker att uttrycket “persienn-monster på golvet” är väldigt relaterbart och roligt, då de streckade skuggorna från persienner alltid fascinerade mig när jag var liten och som även fascinerar mina katter idag.
Den osynlige mannen
Detta är en väldigt monoton låt, den är nästan grå om det går att beskriva den så. Trots att den är så simpel är den fortfarande väldigt svängig och generellt bara mysig. Tyvärr är det allt jag har att säga, ändå är den en av mina favoriter på albumet.
Pojken med hålet i handen
Detta är en av mina favoritlåtar på albumet. Jag älskar hur snabbt låten kickar igång, man har nästan ingen tid att tänka, den bara kör rakt på sak. Den är otroligt svängig och ger med sin unika melodi ett på något sätt “satisfying” resultat. Ett bra exempel är versen “Om du visste hur löjlig du ser ut” – blir fortfarande imponerad när jag lyssnar på den nu. Jocke Bergs sång är dessutom väldigt vågad här. Den är ostabil, men kontrollerat ostabil då den nämligen inte är darrig. Jag tycker ofta att voice cracks kan vara fint i sång om det används på rätt sätt och det gör det definitivt i Pojken med hålet i handen. Detta är en otroligt bra låt.
Ingen kommer att tro dig
Den här låten känns på något sätt väldigt arg. Den låter väldigt hård, lite punkig eller grunge – rock helt enkelt. Jocke Bergs sång ger en speciell känsla, nästan lite manipulerande när han i ena sekunden går från att nästintill skrika till att i nästa sekund viska.
Stenbrott
Jocke Berg skriker väldigt vackert i denna låt, han tar verkligen i som aldrig förr. Jag gillar Stenbrotts lugna sida, men samtidigt gillar jag build-upen mot slutet och önskar nästan att den hade varat lite längre.
Frank
Jag har tyvärr inte mycket att säga om Frank förutom att jag alltid undrat vem just denne Frank är. Förlåt Matilda, jag vet hur mycket du älskar denna låt.
Detta album är ett perfekt första. Dess hårda, arga, grunge sound anser jag symbolisera Kents ungdom och känslorna som speglades i deras musik just då. Många frågor ställs i låtarna – varför får jag inte på mig dina blåjeans? Är jag en astronaut? Vad är inte gjort av sten? Och även detta kan, enligt mig, visa på en slags osäkerhet och kanske ett stort bakomliggande frågetecken hos bandmedlemmarna, med frågor som de just då krävde svar på. Albumet är även en föregångare till deras andra album Verkligen, men det är verkligen (no pun intended) någonting som märks. Verkligen låter även det väldigt grunge och hårt, men där utvecklas deras mer lugna sound med låtar som bland annat Gravitation och Indianer. Verkligen är den perfekta efterträdaren till Kent och visar deras musikaliska utveckling då Kent har väldigt repetitiva låtar, och strikt håller sig till ett slags sound.
Som du kanske märker är jag ingen som recenserar musik professionellt och skriver bara utifrån mina egna uppfattningar. Kent är inte mitt mest lyssnade album trots att Kent dock är mitt mest lyssnade band, och jag borde nog lyssna mer på det innan jag kan komma med ett slutgiltigt svar om hur bra det faktiskt är. Men dessa är i alla fall mina tankar och åsikter för nuet. Med det vill jag säga – klicka er fram till er streamingtjänst och hylla detta album genom att lyssna på det nu, nu, nu!!!