Way Out West har sedan starten 2007 blivit en av Sveriges största musikfestivaler som värvar upp till 70 000 besökare årligen. Festivalen äger rum i Göteborgs centrum, och kanske till och med stadens hjärta, Slottsskogen. Med sitt pop- och indie utbud av musik, vegetariska mat och sin kvalitet av konserter, har festivalen under åren fångat mångas hjärtan. Way Out West är en samlingspunkt där människor från hela Sverige, men även utomlands, möts på en och samma plats, 3 dagar om året, andra helgen i augusti. Men under de senaste åren har festivalen haft det tufft ekonomiskt. Som många andra arrangemang tog åren av Covid-19 kål på Way Out West, och festivalen tvingades att ställa in åren 2020 och 2021. Trots detta har festivalen fortsatt leverera kända och omtyckta artister, såsom de gjort förr. I denna artikel skriver jag recensioner om de konserterna jag tyckte var bäst och de jag tyckte var sämst i år.
Oskar Linnros, Yap-master 3000. Då jag sett Håkan Hellström live på förra årets Way Out West förväntade jag mig någonting liknande, alltså en genuin människa som gillar att vara på scen och som älskar sina fans. Och till en början verkade det som att Oskar Linnros faktiskt var sådan. Men ju längre in i konserten jag och mina vänner kom, desto mer förstod vi att situationen inte alls var så. Jag har aldrig hört en människa utanför skolans gränser prata så förvirrande och i en sådan lång utsträckning som Linnros. Han babblade i minst en kvart mellan varje låt, och varje gång han öppnade sin mun var det som att självaste Andrew Tate tog över mikrofonen. Jag kanske fattade hälften av vad Linnros sade, då han av någon mystisk anledning kände för att hela tiden prata i gåtor. Varje gång publiken jublade eller klappade under hans “tal” hyschade han dem, bad de att vara tysta eller “vänta tills han var klar”. Ska jag vara helt ärlig, hade jag hellre lyssnat på en gallskrikande fiskmås än Oskar Linnros oroväckande tal, om man ens kan kalla det för det. Ursäkta negativiteten, men så illa var det. Konserten får en stark 3/10, då åtminstone Linnros gästartister verkade coola.
På festivalens sista dag var den näst sista konserten jag såg rapparen Skepta. Och jag säger bara en sak, det var verkligen inte det jag förväntade mig. Jag hade tidigare sett hip-hop artister och rappare, och deras konserter hade varit ganska lugna. Det galnaste som hände under de konserterna var att folk hoppade runt lite, det var inget mer med det. Trots att min kompis förvarnat mig för Skeptas konsert, ställde vi ändå oss långt fram i mitten av folkmassan. Vi såg ingenting av scenen alls, för det fanns för många långa människor framför oss. Det var så fort Skepta kom på scen, som kaoset började. Jag behöver bara sammanfatta konserten med ett ord – insparken. Visst, vi moshpitade inte under vår inspark i ettan, men där var det lika svettigt, varmt och generellt snuskigt som det var på Skeptas konsert. Man kunde känna testosteronet flöda i luften. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva, mot min vilja, pressas med ansiktet först in i en mans blöta, svettiga rygg. Men på Skeptas konsert kan tydligen allt hända. Konserten var inte heller anpassad för korta personer, för min stackars korta tjejkompis behövde stå ut med armbågar i ansiktet varannan minut. Skeptas konsert får betyget 7/10 – trots de konstanta moshpitarna och de maskerade pojkarna utan tröja som trodde att de ägde moshpiten och som puttade oss in i folk var det ändå roligt att alla i publiken skuttade runt som små grodorna runt en midsommarstång.
Slowdive toppar dock alla konserter jag någonsin har varit på, jag har nästan inga ord för denna otroliga upplevelse. Sedan deras bokning bekräftades den 8 februari har jag väntat, intensivt och spänt. Jag har aldrig varit så exalterad över en konsert. All min väntan var som tur värd i slutet. Där var de till sist, Slowdive, ett brittiskt band som under 90-talet varit med och skapat genren shoegaze (även en av mina favoritgenrer). Självaste ljudet var perfekt, varken för högt eller lågt – med tanke på Slowdives typiska sound tänkte jag att konserten skulle vara öronbedövande, men inga öronproppar behövdes. Jag stod även längst fram, precis framför en av sångarna Rachel Goswell. Hon log mot flera i publiken, inklusive mig, och detta förgyllde min upplevelse ännu mer. Och att se publikens miner efter konsertens avslut var väldigt intressant. Många grät, vissa såg glada ut, vissa mållösa – ja, så som man brukar känna efter en riktigt bra konsert. Själv var jag söndergråten och helt vimsig. Hur förväntas man egentligen kunna vara en vanlig människa igen efter att ha varit med om det bästa som någonsin hänt en? Konserten var till och med så bra, att jag helt glömde bort att de inte ens spelade min favoritlåt. Det sämsta med konserten var att den var för kort, det är verkligen allt jag har att klaga på. Jag ger konserten 1000/10 i betyg, och ja, förvänta er att Slowdive kommer att vara hela min personlighet framöver.
Trots att festivalen är i princip lika gammal som mig har den ändå haft sina år av ära. Personligen, tycker jag att dessa år börjat rinna ut i sanden, om inte nästa årets lineup är förvånansvärt bra. Jag är väldigt nöjd med att jag fick se mitt absoluta favoritband uppträda, men jämför man årets lineup med de innan Covid-19 pandemin inser man nog rätt snart att det var bättre förr. Hoppet för Way Out West 2025 är fortfarande uppe, och jag kommer att gå på festivalen oavsett. Vi ses igen nästa år!