Tarantula Nebula (NIRCam Image) från James Webb-teleskopet

__________________________________________

Finns det någon bakomliggande faktor som driver vår utveckling framåt? Något vars mäktiga kraft sedan mänsklighetens barnaår gagnat en etablering av människan som den objektiv överordnade arten på jorden, samtidigt som den format varje individ till att bli just en Individ? Något som genomsyrar vår vardag på ett högst subtilt sätt samtidigt som effekterna av dess närvaro formar oss i varje ögonblick? Men som samtidigt, likt en skugga, står i kölvattnet av förintelsen, 11 september-attackerna och användningen av atomvapen? Svaret på frågorna innehåller fem konsonanter och två vokaler. Det stavas K-U-N-S-K-A-P. 

För att undersöka hur kunskap egentligen formar oss kan det som i många andra fall vara bra att vända sig till litteratur. Hur skildras egentligen kunskap i skönlitteratur och filosofiska strömningar? 

Mary Shelleys bok Frankenstein eller den moderne Prometheus måste nog vara det mest eklatanta exemplet på hur kunskap i lömska eller naiva händer kan ha förödande konsekvenser. Huvudpersonen, den unge universitetsstudenten Victor Frankenstein skapar med hjälp av sin starka drivkraft och skarpa intelligens ett fasansfullt monster som under sin livstid skördar flera oskyldiga liv. Förutom att Victor styrs av är en orubblig inre kraft behärskar han samtidigt skrämmande mycket kännedom. Om inte relevant kunskap stått till förfogande skulle Victor aldrig skapat monstret och då hade både han, hans familj och flera andra människor inte mördats. Det går på så sätt att landa i den aningen Orwellska slutsatsen att kunskap borde vara begränsad och exklusiv för någon slags överlägsen moralisk elit. Nackdelen är dock att en sådan orättvis fördelning av kunskap och då också pengar, makt och inflytande aldrig tidigare slutat med något bra. 

Om det utifrån ett filantropiskt perspektiv finns en mening med att aktivt filosofera kring huruvida kunskap alltid är gott hade det å andra sidan varit intressant att vända på steken. Istället för att fråga oss vad vi vill vi ska kunna borde vi möjligen fråga oss vad vi egentligen kan kunna. Var går gränsen för vad vi kan och inte kan ta reda på? Svaret på om kunskap har en naturlig gräns diskuteras med en stark tekniskt-entusiastisk färg i Max Tegmarks nyutkomna bok Liv 3.0, där artificiell intelligens (AI) får en central roll i diskussionen. Tegmark menar att artificiell intelligens inom loppet av kommande sekel skulle kunna uppnå det Tegmark kallar för superintelligens eller Liv 3.0. Alltså bli till en organism som både kan forma sin mjukvara (lära sig fakta och förstå sofistikerade modeller) och sin hårdvara (programmera sig själv för att exempelvis uppnå ett felfritt minne) och på så sätt uppnå praktiskt taget oändliga nivåer av kunskap och förståelse. Denna superintelligens jämförs med människans begränsade begåvning och djurens ännu mer primitiva kognitiva uppfattning. Tegmark kommer slutligen fram till att vi med rätt teknologi och en smula tur tack vare liv 3.0 kommer kunna ta reda på allt – om vi inte vänder kunskapens strålkastare mot oss själva och på så sätt bländar oss. 

Immanuel Kant, epistemologins (vetenskapsfilosofins) pionjär, tog sig an problemet på ett annat sätt och och presenterade i sin omtalade bok Kritik av det rena förnuftet sina tankar kring ämnet. Kant menade att det i grund och botten är omöjligt att fullt ut förstå världen och synnerligen varierande metafysiska aspekt av denna. Detta kommer som en logisk slutsats eftersom han anammat maximen: “all kunskap är empirisk”, följaktligen måste det i våra resonemang alltid finnas en potentiell felkälla eftersom våra empiriska metoder aldrig kan vara helt tillförlitliga. En sådan slående skepticism som då förnekar all säker kunskap och gnosis kommer senare att kallas för agnosticism (begreppet har på sistone använts för att beskriva en kritisk syn på enbart det gudomliga och fått en stark religiös prägel).

Om Kant hade fått möjligheten att föra en debatt mot Tegmark hade två saker blivit tydliga. För det första hade det varit en påtaglig anakronism. För det andra hade debatten troligen tangerat frågan om vilka det egentligen är som kan inneha och behärska kunskap. Det är en intressant frågeställning. De historiska filosofiska skildringarna i denna aspekt är föga intressanta eftersom kunskap på grund av sin närmast sakrala roll i människans världsbild lett till en förskjuten och därför ensidig syn på ämnet. I filosofins och vetenskapens värld ransonerades kunskapen ut till de som hade makt och pengar. Synen på kunskap var utöver det tämligen ortodox och de strikta ramarna sargade de facto allt nytänkande. Detta skulle ändras från och med att Michel Foucault i mitten av 1970-talet skakade litteraturvärlden med en rad verk, oftast fräna och bitska i stilen. I en nyreviderad samlad upplaga av den nyligen hädangångna Paul Rabinow, Ethics: Subjectivity and Truth, återfinns dessa ideér. Foucault spinner vidare på Kants subjektivistiska approach och menar dessutom att det är omöjligt att särskilja på kunskap och etik samtidigt som han öppnar upp för det han kallar “spirituell kunskap” som har en tydlig koppling till moral och etik. Samtidigt hävdar han att verklig kunskap endast kan nås av de människor som uppnått en spirituell och etisk transformation, endast då får de tillgång till den spirituella kunskapen. Transformationen är i sin tur oberoende av samhällsklass, ålder, kön eller etnisk bakgrund vilket också gör Foucaults idéer intressanta att dissekera. 

Det stavas K-U-N-S-K-A-P. Men vad gömmer sig bakom de fem konsonanterna och två vokalerna? Skildringarna från litteraturen ger inget gediget svar. Istället återfinns ett sammelsurium av motstridiga idéer. Trots det finns det en tydlig gemensam nämnare i resonemangen som slingrar sig förbi mellan alla verk likt den bibliska ormen. Den första är att alla alster utforskar vårt tillvägagångssätt och vår inställning och våra begränsningar gentemot kunskap. Men tänk om nyckeln till ordet kunskap vilar i något annat? Kanske har vi arrogant, på ett naivt sätt, antagit att vår relation till kunskapen är det enda relevanta och på så sätt försummat den verkliga kunskapen? Om vi förmår att differentiera på kunskap och vår relation till denna kan vi möjligen förstå kunskapen mer och sedan utifrån den absoluta kunskapen utforska vår relation till denna. Men det kommer så klart bli svårt, vi människor kan och vet ju alltid bäst, det framgår förvisso också i samtliga verk. Kanske är det vi som med vårt ego och fåfänga inte är kapabla att inse att den riktiga kunskapen finns lagrad i universum och naturen? I den myriad av nebulosor, svarta hål, mörk materia och kvasar som for omkring oss och som så ofattbart överskrider oss i storlek? Kanske finns den verkliga kunskapen där? 

__________________________________________________________

Daniel Sokrut är elev på Täby Enskilda Gymnasium och chefredaktör på Tegazine. Han är tyvärr beroende av att scrolla Tik-Tok, annars hade han varit världsmästare på att skriva essäer om kunskap.