En annorlunda student

Nu i corona-tider är ingenting sig likt. Skolan och vissa jobb är på distans, klubbar är stängda, arbetslösheten är hög och sjukvården är överbelastad. Det är mycket regler som ska följas och regeringen och folkhälsomyndigheten har gått ut med med rekommendationer och lagar. 2 meters regeln och handtvätt i 20 sekunder är standarden, även fast kanske bara den sistnämnda följs. Det är mycket debatter och frågor om situationen som kommit upp om hur samhället ska möta denna pandemi och kris. Det som nog står mest i rampljuset, i alla fall hos den yngre generationen, är studenten. 

Som de flesta studenter och andra argumenterar är dagis och grundskolor öppna som vanligt. Snoriga barn sitter tätt i klassrummen och matsalen samt leker närgånget på rasterna. Uteserveringarna i Stockholm är smockfulla, där inte ens en halvmeters avstånd utövas. Men samtidigt får vi, avgångsklassen 2020, inte ta vår student en dag. Det har upprört många då detta är något vi kämpat för ända sedan den dagen vi började skolan. Alla uppsatser, prov och timmar av matte har haft ett mål: att ta studenten och bli fri. Vi har sett släktingar, syskon och andra på deras lyckliga dag med flak, utspring och stora mottagningar och vi har längtat efter vår egen stora dag. Men den kom aldrig. Istället blir flaket inställt, utspringet begränsat eller också helt inställt och det går inte att ha en lika stor mottagning eller bjuda farmor och farfar. 

Det känns orättvist. Om hela Sverige följde reglerna och rekommendationerna till pricka, om restauranger behövde hålla stängt och landet nästan var i lockdown, hade det varit mer logiskt. Men nu känns det som att det endast är vi studenter som straffas och får smaka på de hårda konsekvenserna. Samtidigt som regeringen förbjuder och skolor ställer in försöker vi studenter komma med förslag och lösningar. Och visst, vissa skolor har lyssnat. TEG har exempelvis försökt göra det bästa av situationen med en digital mösspåtagning och åtminstone ett litet utspring med max 2 anhöriga. Det är bra att vi har elever har fått höras, men det kommer aldrig få samma känsla som en äkta student. Dessutom får vissa skolor inte ens ett utspring. Skolorna i Norrtälje kommun har till exempel gått ihop och bestämt att det inte blir någonting, vilket känns supertråkigt då det blir orättvist mellan de som får ett utspring och de som inte får i landet. Det borde vara jämlikt och regeringen borde komma ut med en lösning som alla skolor kan lyssna på. 

De vuxna med makt säger att “det är synd om oss studenter” och att de “känner med oss” men det känns inte äkta. Om det var så hade rektor, regeringen, folkhälsomyndigheten, transportstyrelsen med mera lyssnat och tagit in våra förslag och löst det på bästa sätt. Men istället säger de flesta bara nej och så var det med det. Om vi har digital undervisning för att vi är mogna och kan ta ansvar själva och räknas som vuxna i lagens namn, behandla oss som så. Vi kan ta ansvar och vi gör det som krävs för att få en värdig student i dessa tider! “Er student 2020 kommer vara något Sverige aldrig glömmer” får vi höra som en tröst, men kommer den verkligen minnas som något positivt eller roligt? Nej, den kommer associeras med frustration och sorg. Avgångsklasserna runt om i landet kommer känna sig svikna. 

Studenten skulle vara den bästa dagen i våra liv. Istället blir det vår livs största besvikelse. Jag önskar att de som bestämmer kunde sätta sig in i våra skor och känna på hur det hugger till i magen. Jag önskar att de hårda reglerna kunde vara rättvisa i hela landet inom allt. Jag önskar mig en värdig, vanlig student.

Skribent: Josefine Mattsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *