“Så länge någon tjänar pengar på jordens undergång är den inte speciellt nära”, så sjöng Bob hund i sin låt “Det överexponerade gömstället” från albumet med samma namn, en grym titel till en ännu grymmare låt. Jag skulle kunna plocka fina rader ur samtliga Bob hund-låtar utan problem, den torra humorn i symbolik med en skörhet och sorg som i mina ögon är några av Sveriges bäst skrivna låtar. Låtar som verkligen ringar in vårt land med skånsk indierock. Det finns få band som har gjort så många låtar vars melodier fastnar i mitt huvud och kommer ut som ett nynnande eller hummande, till omgivningens fulla nöje givetvis.
30:e augusti detta år hade Helsingborgs/Stockholms Bob hund sin sista spelning någonsin framför 18 000 åskådare på Zinkensdamms IP. Stockholm blev en musikalisk kyrkogård denna helg då Hov1 hade sin sista spelning dagen innan. Jag vill inte vara full av fördomar men jag kan bara tänka mig att publikerna såg ganska olika ut, men vad vet jag, jag var inte på båda. Jag befann mig på Zinkensdamm IP för att för sista gången någonsin kunna se Bob hund spela live.
Konserten var uppbyggd på ett speciellt vis, hela spelningen var i tema fotbollsmatch. På storbildsskärmarna bredvid scenen satt Helena Lindegren och Johannes Bah Kuhnke som “experter” och hade som ett försnack innan Bob hund gick ut på scen. Detta koncept var unikt och underhållande i sina stunder men jag kan inte säga att jag tycker väntetiden kändes kortare genom dem. De kunde snabbt borsta över tekniska problem vilket stoppade hela segmentet från att bara låta som ett dåligt uppkopplat Facetime-samtal i bakgrunden. Sedan blev det drag på publiken när Bob hunds formgivare och konstnär Martin Kann kom upp på scen och hade en 40 minuter Powerpoint-presentation över omslag genom bandets tid. I riktig Bob hund-anda var det tekniska problem i denna del också, men jag njöt ändå av tillställningen, kan berott till stor del på att Lindegren och Bah Kuhnke försnack fick ett avbrott.
Sen var det både äntligen och tyvärr dags för Thomas Öberg, Jonas Johansson, Mats Hellquist, Conny Nimmersjö, Johnny Essing och Christian Gabel (älskar dig Christian) att gå upp på scen en sista gång tillsammans. 18000 människor möts av en video som klart och tydligt är gjord av AI, BUUUUU! som digisamare ser jag detta som ett slag i ansikte och kniv i hjärtat, grymt besviken. Men allt det glömmer jag när Thomas Öberg kommer fram till micken, klädd som att han ska leverera synthmusik för Kraftwerk istället för att sjunga om en liten planet och moln. Första låten var en osläppt låt med namnet “Rök i mina ögon” som var ett hejdå till fansen, jag hoppas innerligt att låten släpps för den har inte kunnat lämna mina tankar sen jag kom hem. Det blev ett bra drag i publiken när “Düsseldorf” satte igång som sedan följdes upp av en av mina personliga favoriter “Tinnitus i hjärtat”.
Jag uppfattade bandet som väldigt professionella. Det var inte överdrivet mycket under kvällen om att det var “Slutscenen”, men jag kunde se folk runtomkring mig med tårar i ögonen när de hörde sina favoritlåtar för sista gången live. Personligen kan jag också bli emotionell under konserter, jag fällde inga tårar men när bandet spelade “Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag tror jag” kände jag mig blödig och bara en refräng till från en pöl av tårar. Efter den balladen blev det paus, halvlek i detta fall, där jag verkligen kände att Lindegren och Bah Kuhnkes insats var för lång och blev efter ett tag lite påtvingat.
Efter ca 30 minuter var de igång igen med en annan klassiker, “Mer än så kan ingen bli”. Jag blir aldrig så sugen på att bli kallad för idiot som när jag hör denna låt, sannerligen inspirerande. Efter en lång kommers ifall Bob hund var ett synthband eller inte smällde det i publiken när “Nu är det väll revolution på gång” gick på. Jag hade förväntat mig en del från denna konsert, skåningar, korta hipsters och ett hav av jeans samt läderjackor, men jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle få uppleva en moshpit i denna publik. Men ack så naiv jag var då jag till min stora förvåning får skåda en stor moshpit till sista refrängen. Det var grymt, mindre intensiv än Kendrick Lamar men mer kärleksfull.
Innan Bob hund avslutar kvällen med “Den ensamme sjömannens födelsedag” ackompanjerat av Bob hund-orkestern så spelar de “Jag rear ut min själ”. Den här låten borde snarare Kent spelat i våras efter sin lögn om att upphöra men det är en bra sista låt som sätter stopp på bandets långa karriär. När Thomas Öberg staplar ut och blir upplyft av sina trogna fans blev jag nästan svag i rösten och när bandet tar emot de sista ovationerna tillsammans med orkestern kan man se att de är berörda precis som resterande 18 000 människor på plats.
Kent har ärrat mig och jag kan inte lita på något band längre, men i stunden, 30:e augusti mellan 20:00-23:00 var jag inställd på att detta är sista gången, och den tanken lämnar inte. Jag hoppas inte att de gör en Gyllende Tider och kommer tillbaka nästa år eller en Kent och kommer tillbaka om 8 år, men samtidigt vill jag se dem igen, ett otroligt dilemma som håller mig vaken om nätterna. Men konserten var grym, bra energi, jobbiga medelåldersmän som trycker sig fram otrevligt, men det drar inte ner betyget för mycket. Jag är större än så.
Konserten får 7/10. Bäst: “Det skulle vara lätt för mig…”, “Sista Beställningen”. Sämst: Jobbiga männen i för korta mössor som var otrevliga.
Bild: Wikimedia Commons Bob Hund Logotyp https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Bob_Hund_logotyp.jpg
