För tre år sedan bröt krig ut i Europa- ett krig som ännu fortsätter och lämnar ett spår av misär efter sig. De civila har drabbats; tusentals hem har förstörts, och familjer har rivits isär. Barn som en gång levde med en älskande och varm familj i ett kort ögonblick ödelagd och utlämnade åt den östeuropeiska vinterkyla, följd av en långsam död orsakad av en obarmhärtig hunger.
Vi i Sverige och i resten av västvärlden lever för det mesta det goda livet. Vi får gratis utbildning, mat på bordet, och tak över våra huvud. Det är viktigt att vi som fortfarande har det bra förstår att om vi hade fötts under andra omständigheter så skulle vi kanske ha upplevt samma öde som de i Ukraina upplever idag. Vi i det svenska samhället bör ta mer hänsyn till vår granne som är i nöd, men olyckligtvis så gör vi inte det.
Under den senaste tiden har min uppmärksamhet varit på kriget igen efter att en grupp i min kyrka i Åkersberga åkte dit för att stödja den civila befolkningen. De hade varit borta en vecka och när de kom tillbaka hade de beskrivit sina egna upplevelser från landet. Kyrkans pastor berättade om barnhemmet som de besöker och hur en av föräldrarna på hemmet hade blivit tagen för att verka i den ukrainska krigsmaskinen oavsett hans tillstånd som en äldre man av fyrtio år. Någon annan som var på resan var den förra Täby enskilda eleven Walter i D20a, som också beskrev sina upplevelser i kyrkan. Han beskrev hur de besökte en begravningsplats där flera soldater låg döda, och berättade om att det slog honom att nästan varenda en av dessa döda män var i samma ålder som han och hans vänner. Jag bestämde mig för att intervjua honom vilket går att läsa nedan:
Har du fått ett nytt perspektiv på kriget?
Ja, det har jag fått. Man har vetat om det här kriget när man har mött människor som har varit där dagligen. Till exempel, en begravningsplats med flera människor och idén att det fanns flera sådana begravningsplatser runt om i landet. Det är också idén av att de begravda hade partner, barn och familj. Det är också lilla saker som man inte tänker på som till exempel bombningarna runtomkring och flyglarmet som påminner om terrorn dagligen.
Har du ett specifikt exempel på någonting som har upprört dig?
Det känns så orättvist alltihop, det är så otroligt många människor för att en dum idiot valde att starta krig. Det krävs bara en dum människa för att många ska drabbas och få trauma för livet. Även efter kriget så kommer de döda inte tillbaka och minnena försvinner ju inte.
Måste den svenska befolkningen jobba för att verka mer i regionen?
Det är svårt att säga. Man tänker att i Sverige har vi det väldigt bra och vi borde kunna hjälpa mer än vad vi gör men man kan inte göra allting själv heller. Varje enstaka person kan göra mer men även om man vill så fanns det en gräns på hur mycket. Som konkret svar kanske inte militär hjälp men hjälpandet av personer. Vi kom dit för att hjälpa människor som är där.
