Novellvinnaren TEG 2018

Med små stilistiska medel lyckas du skapa en intensiv känsla av elektricitet, ungdom och hoppfullhet. Novellen är en ögonblicksbild som väcker läsarens intresse, och får en att vilja följa med. Dina beskrivningar är inte skrytsamma, men ändock träffsäkra. Du skriver att “leendet letar sig fram”, “att yrseln sköljer över dig”, “att kärlekens siluett smälter in i staden” och “att hela staden syns i henne”. Novellen är som en kärleksförklaring till en stadssommar, en kärleksvisa i stadsmiljö. Vinnaren av Täby Enskildas novelltävling 2018 är: Hoppa bara! Grattis Linnea Eriksson (N15b)

Här är Linneas novell:

Hoppa bara!

Genom pilträdets grenverk kan jag skymta en duva vid en papperskorg, upplyst av solnedgången och en ensam gatlykta. Yrseln sköljer över mig, trots att trappan vi står på är stadig. Det är säkert tjugo meter mellan oss och den där duvan och där nere ser jag mitt tragiska öde som en blodig gegga som sipprar ner mellan kullerstenarna. Hon verkar inte dela min rädsla, för hon häver sig snabbt över trappräcket och klättrar ner på en av trädets grenar. Utan att tveka tar hon ett språng till hustaket snett nedanför, så fartvinden får hennes hår att fladdra i luften. Den dämpade dunsen när hennes sneakers möter takplattorna följs att ett förtjust litet skratt. Hon rör sig mot byggnadsställningen som döljer sig på andra sidan av huset.

Kan vi inte bara kolla på en film? vill jag ropa, men sväljer impulsen. Hon får inte tycka jag är tråkig. Jag suttit längst bak i klassrummet och beundrat henne för länge för att ta den risken. Så motvilligt klättrar jag över räcket och hasar ner till grenen som hon tog avstamp ifrån. Trädets gungande och prasslande under mig sänder ilningar upp genom kroppen, vilket får mig att gripa tag om en kvist så bladen sticker mot handflatan. Jag plötsligt vad jag grubblade över innan jag gav mig ut på den här livsfarliga turen. Vad jag grubblat över de senaste månaderna: Vad känner hon för mig? Vad betyder det när hon ler sådär? Är det bara jag känner spänningen mellan oss? Under jackan dunkar hjärtat och jag vet inte längre varför.

“Va inte så jävla feg, hoppa bara!”

Motljuset från horisonten gör att jag inte kan avläsa om hennes ansiktsuttryck är retsamt eller irriterat. Hennes silhuett smälter in så väl i stadsbilden, bland lyftkranarna, kyrktornen och himlens rosiga skiftningar som blir guld närmast hustaken. Det ser ut som att hon vaktar staden, helt obesvärat, som att hon inte ens behövde anstränga sig. Jag vill också vara så. En halv sekund senare susar den riktiga jag genom luften, långt över duvan och resten av staden. Efter en snubblande landinng reser jag mig upp, borstar av händerna på byxorna och skyndar fram mot henne. Alldeles bubblig av vind och hjärtslag. Hon är redan på väg att klättra ner på byggnadsställningen och när hon landar ryker ett damm av filspån upp runt henne. Hur någon kan vara så vacker när det just klivit i en hög av damm? undrar jag innan mina tankar förflyttas till förbudsskylten som antagligen sitter på staketet nere vid marken. Obehöriga äga ej tillträde.

“Tänk om någon upptäcker oss?”

Min fråga tycks inte vara värd ett svar för hon tittar bara oförstående på mig innan hon rusande försvinner bakom husknuten. Jag rör mig så snabbt jag bara vågar, med ryggen strykande längs med väggen. När jag också kommit förbi knuten ser jag att hon har stannat upp och efter en snabb blick ut över utsikten förstår jag varför. Fjärden ligger framför oss som en spegel för alla staden ljus och det där rosa på himlen. När hon tittar på mig reflekteras fjärdens spegelbild i hennes pupill. Hela staden i ett par ögon. Kollar hon inte lite väl länge? Jag ler försiktigt vilket får henne att hastigt vända blicken ut mot fjärden. Hon börjar prata, lite för snabbt, om att visst är hela den här situationen är såååå klyschig, eller hur? Kinderna intar himlens nyans. Jag trodde inte hon kunde bli nervös?

Så jag gör det. Jag låter mina fingrar stryka över hennes hårfäste, strax över örat. Mina läppar närmar sig hennes, samtidigt som ett litet, nästan omärkbart, triumferande leende letar sig fram över mitt ansikte.

Vem är det som är modig nu?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *