Juryns motivering: ”Med ett målande, unikt och gestaltande språk manar du läsaren till eftertanke. Men du skriver aldrig vad vi ska tänka, utan ger oss tre perspektiv på temat och vad det kan innebära att existera, att vara vid liv. Vi uppskattar din kreativitet och att du tar inspiration från en annan text, som du även gör till en del av din novell. Den gemensamma nämnaren som visar vägen genom berättelsen, är det abstrakta fenomenet tid, och den konkreta symboliken i klockan – som vandrar mellan de olika livsödena. Livsödena som på ytan kan förefalla tragiska, men som också bär på något vackert: ett löfte om uppbrott, något nytt och något som karaktärerna väljer att lägga bakom sig. Vinnaren av Täby Enskildas novelltävling hösten 2018 är “En tid att finnas” av Tuva Gustafsson.
I diket vid de låga radhusen sitter en pojke med ansiktet begravt i en annan pojkes axel. När han lyfter huvudet för att andas, innan strupen återigen snärjs, ser han den välkända dörren där hans nycklar passar perfekt. Dörren vars tillhörande hus han är utelåst från. Solen står lågt på himlen och han sneglar på sitt armbandsur, det som mannen i huset gav honom när han fyllde 15. Samma klocka som tidigare hade tillhört mannens far. Den visar 18.30. Han vet att de sitter där inne nu. Äter middag som de alltid gör den här tiden, som han aldrig kommer göra igen. Han hade trott att det var rätt tidpunkt, men nej. Helt plötsligt brinner det i bröstet på honom, tårarna bränner mot de svala kinderna och nävarna knyts. I nästa stund flyger klockan i luften och landar ingen vet var. Sedan rinner energin ut, han smälter ihop till en pöl av människa, tårar och snor. Landar i famnen hos den person som han älskar och undrar hur kärlek kan mötas av så mycket hat.
Ute på fälten står barackerna. De är trånga, fulla av ljud och har aldrig rätt temperatur oavsett årstid. Han hasar sig bort ifrån dem, över landsväg och in mot centrum till den gamla skolbyggnaden. På vägen möts han alltid av radhusen. De som sjuder av vardag, av familj, av tillhörighet, av glädje. Han kikar längtansfullt in genom fönstren som visar föräldrar och barn om vartannat rusa omkring i morgonstressen. Stänger sedan ögonen och lutar huvudet upp mot den kalla himlen, blinkar, blinkar, blinkar men tårarna faller ändå likt missiler från en mörk himmel. Han sänker blicken och urskiljer något på gatan. Något som blänker i morgonsolen. En klocka. Den passar fint runt handleden och tickar. Tickar av tid, av tid han inte har. Tid då bomber kan falla, skott avlossas och människor förblöda. Tid, tid, tid, men det är det ingen här som vill ge honom.
Framför honom ligger nu skolan vars fasad verkar lika hård och kall som den omringande asfalten. Han lyssnar på läraren. Ord strömmar ur hennes mun men de går rakt igenom. De går för fort och flyter samman till en enda röra av bokstäver som inte betyder någonting. Eleverna viskar bakom honom och pekar på hans handled. Han förstår inte orden, han förstår inte vad de säger, men han förstår vad de menar. De tror att han tagit den, de kallar honom för tjuv. Det isar till inombords. Hans tid är slut. Snart kan han inte längre se radhusen, de ligger evigheter bakom honom.
Hon rör sig på gångvägen med de små gruskornen under hjulen. Minns hur det brukade kännas när de knastrade under skosulorna. Ojämnheter som gör hennes armar tröttare och balansen sämre. Det tar tid. Men det är att föredra framför att försöka krångla sig på en buss. Eller röra sig bland stora folkmassor som säger “akta, det kommer en rullstol” som om det inte fanns en människa i den. Luften bär dofter av nymalda kaffebönor till hennes näsa och hon passerar samma café som hon sett otaliga gånger tidigare men aldrig besökt då deras ingång inte har någon tillhörande ramp. Bakom skymtas vad som på långt håll ser ut som skolådor till byggnader, staplade två och två på varandra. Skolan där hon själv spenderade sin högstadietid ligger nu framför henne. Plötsligt knastrar det under ena hjulet då krossat glas fäster sig i gummi. Då hon backar undan ser hon kvarlevorna av ett armbandsur. Visarna har fastnat och slår tolv om och om igen. Går från dag till natt, från natt till dag. Från ljus till mörker. Från början till slut. Från liv till död. Däremellan finnes tid till att finnas.
Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.
Predikaren kapitel 3 vers 1-8