TEG reser: N2 i Rom

Vi var 30 stycken sammanlagt, då var Cilla och Emma också inräknade. Än så länge var ingen borttappad. Vi lämnade ett hyfsat soligt Sverige för att bege oss till varmare breddgrader, Rom. Efter några timmars flygtur och ett mindre debackel med en borttappad och lite halvt massakrerad väska, befann vi oss på ett kissluktande tåg som skulle ta oss in till Rom. Cilla hade i sin idrottsliga anda bokat ett hotell som låg en bra bit ifrån tågstationen. Därför fick både väskorna och deras ägare motionera, om väskornas hjul rullade trögt innan fick de sig en rejäl omgång nu. Ett trött lemmeltåg av flygsnuskiga tegare vandrade genom Roms gator och försökte tyda kartor och skyltar som inte riktigt verkade överensstämma i natten. Runt varje hörn väntade snyggbyggnad på snyggbyggnad, och vips stod vi utanför hotellet och nu piggnade plötsligt alla till, vi var framme!

Vi hade inte åkt till Rom för att lata oss. Efter uppstigningen väntade en minst sagt söt frukost, var vi i Italien eller var vi i Italien. Sedan bar det av mot Peterskyrkan där vi skulle träffa vår guide Brita. På vägen passerade vi Tibern och fast Cilla hade sagt att vi skulle packa ner badkläder så valde jag att spara dom till Fontana di Trevi. Med audiosystemet ikopplat såg vi ut som turister på riktigt och då var det bara att klampa in i Peterskyrkan, förutsatt att vi hade rätt dresscode. Påven tyckte vi såg okej ut och vi gick in, men först efter att ha snurrat några varv på Petersplatsen med sin obelisk i mitten och kyrkans statygubbar som var flera gånger högre än oss själva. Den som har planerat att bli arkitekt har nog en obligatorisk resa till Rom i sin utbildning, Peterskyrkan med sitt smarta bygge står nog överst på listan. De stora vägg- och takmålningarna var trots sin storlek irriterande detaljrika, snacka om tålamodsprövande. Vi hann med att passera några döda gubbar och gummor innan vi såg Schweizergardet. De går runt och viktigpettrar sig med en klädsel som inte riktigt lever upp till deras post. Sedan gick vi i rask takt vidare mot Pantheon. Nu hade solen börjat skina ordentligt, solbrillor på! Vart man än vände sig om ploppade det upp en kyrka. Varenda en hade påvens egendesignade emblem och ett kors uppe på taket som talade om att de var i bruk. Vi lyckades beta av Pantheon på några minuter. Som alla andra byggnader i Rom var det stort och förbannat smart gjort. Ett hål i taket som släppte in solljuset, och hål i golvet för regnet som annars skulle förstöra byggnaden. Det var först nu som vi kom på att vi inte hade ätit något glass än. Därför gick vi till en av Britas bästa Gelaterias på Piazza Navona, hon var inte bara en bra guide, hon kunde glass också. Med en glass i handen avslutades dagens guidetur och vi fick sköta oss själva. Vissa strosade runt på gatorna och utforskade Roms utbud. Resterande delen av klassen begav sig återigen till Vatikanen för att besöka dess museum och Sixtinska kapellet som är påvens privata kapell. Inne i Sixtinska kapellet fanns ett hav av människor som liksom inte riktigt vad de skulle göra, alla var häpna, tagna av stunden. Det var andaktsfullt och det låg en spänning i luften, som kan ha berott på att alla var rädda för vakterna (själv fick jag lust att göra något förbjudet, typ skrika). Takmålningarna var snuskigt bra, man sögs in i dem och blev nästan lite religiös på kuppen. Efter att vi våldgästat påvens kapell var det dags att möta upp de andra på Spanska trappan. Där kryssade vi förbi lasermän (män med laserpekare), och pipslemsförsäljare (de är precis vad ordet låter som) för att få en titt över Rom när solen gick ner. Med badkläderna i händerna styrde vi mot Fontana di Trevi. Där fanns inte så förvånande jättemycket folk (också några tegare från en annan klass) med smattrande kameror och mynt som kastades hit och dit. På grund av dessa faktorer beslutade jag mig återigen för att skjuta upp badet. Under vår gemensamma middag träffade vi ytterligare några tegare. Fotbollsnördarna i klassen drog på match på kvällen. Mitt försök till fotbollsnördigt matchreferat är att Roma (dom man hejar på) vann och att Totti (han är stjärnan) gjorde mål. Efter en minst sagt händelserik dag var det dags att dra sig tillbaka, Cilla hade lovat sovmorgon vilket skulle utnyttjas.

Brita vilade dag två och hennes ersättare var Johan. Med ett par extremt röda manchesterbyxor och intressant utplacerat hår (kort uppe på hjässan och med långa korsskruvar längst ner) vandrade vi mot Caracallas, ett romerskt bad, och jag hade glömt badkläderna. På vägen gjorde vi en tripp till parken Villa Borghese som vi bodde i närheten av. Där sysslade vi med “komplimangsleken”, man skriver något positivt om kompisen för att höja stämningen och sammanhållningen i klassen. Otroligt lyckat. Upplyfta av allt positivt fortsatte vi vår vandring. Vi hann se Colloseum, vi gick triumferande förbi triumfbågen, kastade ett öga på Palatinen (en av de sju kullarna) för att slutligen snedda förbi Circus Maximus. Trots att Johan hade en skön stil talar jag nog för klassen när jag säger att han tappade oss ganska tidigt. Han berättade om hur den romerska befolkningen först sportat och svettat ner sig för att sen svalka av sig med ett bad på området. Badet var byggt spegelvänt, med omklädningsrum där slavar passade utövarnas kläder. Det gick inte att se nu, men väggar, golv och tak hade varit beklädda med fina mosaikmönster, antagligen för att förhöja badstämningen. Under tiden som Caracallas användes var det mode att bada. Det fanns mest troligt olika tider då det var tänkt att kvinnor och män skulle bada, kanske var det så att man lyckades klämma in en badtid till slavarna emellan. Efter den guidade turen tvingade solen oss att stanna kvar ett tag för att fylla på förrådet av D-vitamin (ett måste eftersom vi är naturare). Resterande delen av dagen bestod av fritid och många passade på att kolla affärer. På den gemensamma middagen var det tydligt att solen varit närvarande. Dagen avslutades med jämförelser av brunt, en antydan till kräftrött och klassiska “bonnabrännor”.

Dag tre gick det tydligt att se att vi fått stiga upp i ottan. Det var dags för antikrunda med start vid Colloseum tillsammans med Brita. Trots att man stod mitt i den massiva byggnaden var det svårt att föreställa sig hur det sett ut och hur det kunnat fungera. Hur människor och djur stridit för sina liv för andra människors nöje. Bilder visade hur den stora publiken strömmade in i byggnaden, benrester talade om vilka djur som skeppats till staden för att delta i spelen. Längst ner i mitten, under det som tidigare varit självaste planen, fanns gångar där deltagarna höll till innan de skulle hissas upp för att folket skulle få se dem. Jag kommer inte på rak arm ihåg hur många som rymdes, men mellan tummen och pekfingret, många. Nu kanske man kan tycka att det är slarvigt och att vi som naturklass inte gjort en kalkyl på det hela, svaret på det är “google is your best friend”. Efter att ha beskådat detta mästerverk fick vi höra hur bra romarna var på att återanvända, vilket värmer en naturares hjärta. När de skulle bygga triumfbågen använde de gammal sten som det råkade vara fel gubbar inkarvade i. Då löste man det genom att skala bort skägget så hade man fick gubbe, smidigt. Sedan var det utsiktsdags på Palatinen, man såg nästan hela vägen till Mariannelund. Ett stenkast bort låg Forum Romanum. Återigen var det svårt att föreställa sig hur det sett ut, därför jämförde vi med böcker där man byggt upp troliga modeller. Vi fick nuvarnade borgmästarens fönster utpekat för oss, när vi kastade blicken dit nästa gång stod det en liten samling på balkongen, italiensk kändisspotting. Utsikten från hans arbetsrum kan inte gå av för hackor, hela Forum Romanum ligger som en öppen skattkammare precis nedanför. Om man hade lust gick det att gå på blixtvisit i en jättefin kyrka. Där fanns som likt i Pantheon olika färger på stenarna som utgjorde golvet. Varje stensort kom från olika kontinenter. I denna kyrka fanns också ett jesusbarn som skulle fungera som hjälp åt föräldrar med sjuka barn. Inte för att vara den som är den, men jag tyckte att han såg för porslinig ut för att kunna lita på. Vi avslutade giudeturen på ytterligare en hög byggnad vars namn jag inte minns. Resten av dagen fick man göra vad som önskades, glass, shopping eller solning. Det var sista dagen och därför samlades vi för en gemensam avslutningsmiddag, denna gång på andra sidan floden, i det mysiga området Trastevere. Innan vi skulle fylla magarna med pasta och pizza hade vi några som var vilse och vi lyckades också glömma en toalettbesökare. De sista timmarna på dygnet flöt förbi snabbt efter att större delen av klassen tryckt in sig i ett av rummen på hotellet och avslutningshängt.

Sista dagen bestod av hemfärd. Efter lite förseningar var vi tillbaka i ett betydligt kallare och vitare Sverige, vi hade ju bara varit borta i 5 dagar. När jag kom hem frågade min pappa om någon hade genomgått en plötslig personlighetsförändring under resan. Svaret på den frågan är att alla hade det. Vi var gladare, socialare och mer sammanhållna än någonsin. Jag bettar och hoppas på att personlighetsförändringarna håller i sig.

Arrivederci

1 comment

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *